Om tro
Jag är uppvuxen i en kristen familj. Även om synen på Bibelns Gud har formats och omformats kontinuerligt under årens lopp, har den grundläggande tron aldrig lämnat mig.
Eftersom jag är en Skrivare har även denna sida fått sitt utlopp i form av teologiska tankar av olika slag. Några kommer att samlas nedan.
URBAN
Eftersom jag är en Skrivare har även denna sida fått sitt utlopp i form av teologiska tankar av olika slag. Några kommer att samlas nedan.
URBAN
En Nåjberts bekännelse
Att vara kristen och kulturarbetare kan vara snårigt, åtminstone för en nåjbert. En nåjbert, för den som mot förmodan inte känner till det, är någon med läggning för att oroa sig i onödan, som är lite rädd att göra bort sig, rädd för att inte uppfylla andras (i många fall av nåjbert påhittade) krav på sig själv, helt enkelt vara lite nåjig.
Jag kommer härmed ut som en nåjbert.
Detta får olika konsekvenser på olika områden. När det gäller kulturarbetet - i mitt fall numera mest författandet - har jag nu och då nåjat mig över min roll, vad jag kan eller bör skriva. Är det självklart (eller åtminstone ok, möjligen självklart) att som kristen författare kunna skriva thrillers som, om jag så väljer, helt saknar kristet budskap? Eller att som kristen musiker spela helt vanlig musik utan kristet budskap? Nåjbert har diskuterat saken med mig nu och då, inte minst i mina unga år. Följdfrågan blir så klart att om det inte är ok enligt någons måttstock, vad gäller då för en journalist eller entreprenör eller montör eller forskare? Får en kristen guldsmed bara smida kors?
Jag blev genomförälskad i skrivandet som hantverk när jag var dryga tjugo. Ungefär samtidigt upptäckte jag min passion för att bibelundervisa. Min första bok som ett förlag ville ge ut heter Det Sjätte Sigillet, en thriller om det som brukar kallas Den yttersta tiden - en story med två av mina passioner i symbios, alltså. Och i viss mån fortsatte det så.
När jag för en fem-sex år sedan började att skriva en thriller igen efter några års paus, bestämde jag mig mycket medvetet för att avstå från "bibellärarens" input och bara fokusera på språket och historien - i sammanhanget ett både rimligt och logiskt beslut, kan man tycka. Nu är manuset färdigt. Jag är extremt nöjd med resultatet, om Nåjberts kompis Jante undrar. Och jag lyckades med målsättningen (även om jag lät en av hjältarna vara en varmt troende dam, en medelålders Frälsningssoldat).
Nu är jag drygt 50. Nåjbert har sina åsikter, diskussionen fortsätter. Jag tycker dock att jag personligen har landat i ett par enkla slutsatser om mig själv och om kulturen i mitt liv, både när det gäller egna utövningar och intag av andras.
Ett: Musik och skönlitteratur bär sig själva. De kräver inte ett budskap för att få finnas eller bli bra. Jag tycker snarare att ett inpressat budskap, oavsett vilket, ibland riskerar att försämra slutresultatet. Det är en dubbel utmaning att vilja säga något viktigt med maximalt bibehållen text- eller musikkvalitet.
Två: jag är ingen kristen författare. Jag är en författare som tror på Gud. Jag älskar teologiska studier, intensivt, och är fortfarande Det sjätte sigillet-killen. Men jag älskar också, exakt lika intensivt, att skriva för ordlekarnas och historiernas skull och att läsa författare och ordkonstnärer som exempelvis Peter Høeg eller Per Wästberg.
Tre: Jag älskar att tillbe min himmelske Far framför ett piano. Men jag älskar också att avnjuta musik med Meshuggah eller Sigur Ros.
Vi är ganska spretiga och får nog vara det, vi människor, skapade till (om man nu tror det och om uttrycket tillåts) en ganska spretig himmelsk Faders avbild.
Jag kommer härmed ut som en nåjbert.
Detta får olika konsekvenser på olika områden. När det gäller kulturarbetet - i mitt fall numera mest författandet - har jag nu och då nåjat mig över min roll, vad jag kan eller bör skriva. Är det självklart (eller åtminstone ok, möjligen självklart) att som kristen författare kunna skriva thrillers som, om jag så väljer, helt saknar kristet budskap? Eller att som kristen musiker spela helt vanlig musik utan kristet budskap? Nåjbert har diskuterat saken med mig nu och då, inte minst i mina unga år. Följdfrågan blir så klart att om det inte är ok enligt någons måttstock, vad gäller då för en journalist eller entreprenör eller montör eller forskare? Får en kristen guldsmed bara smida kors?
Jag blev genomförälskad i skrivandet som hantverk när jag var dryga tjugo. Ungefär samtidigt upptäckte jag min passion för att bibelundervisa. Min första bok som ett förlag ville ge ut heter Det Sjätte Sigillet, en thriller om det som brukar kallas Den yttersta tiden - en story med två av mina passioner i symbios, alltså. Och i viss mån fortsatte det så.
När jag för en fem-sex år sedan började att skriva en thriller igen efter några års paus, bestämde jag mig mycket medvetet för att avstå från "bibellärarens" input och bara fokusera på språket och historien - i sammanhanget ett både rimligt och logiskt beslut, kan man tycka. Nu är manuset färdigt. Jag är extremt nöjd med resultatet, om Nåjberts kompis Jante undrar. Och jag lyckades med målsättningen (även om jag lät en av hjältarna vara en varmt troende dam, en medelålders Frälsningssoldat).
Nu är jag drygt 50. Nåjbert har sina åsikter, diskussionen fortsätter. Jag tycker dock att jag personligen har landat i ett par enkla slutsatser om mig själv och om kulturen i mitt liv, både när det gäller egna utövningar och intag av andras.
Ett: Musik och skönlitteratur bär sig själva. De kräver inte ett budskap för att få finnas eller bli bra. Jag tycker snarare att ett inpressat budskap, oavsett vilket, ibland riskerar att försämra slutresultatet. Det är en dubbel utmaning att vilja säga något viktigt med maximalt bibehållen text- eller musikkvalitet.
Två: jag är ingen kristen författare. Jag är en författare som tror på Gud. Jag älskar teologiska studier, intensivt, och är fortfarande Det sjätte sigillet-killen. Men jag älskar också, exakt lika intensivt, att skriva för ordlekarnas och historiernas skull och att läsa författare och ordkonstnärer som exempelvis Peter Høeg eller Per Wästberg.
Tre: Jag älskar att tillbe min himmelske Far framför ett piano. Men jag älskar också att avnjuta musik med Meshuggah eller Sigur Ros.
Vi är ganska spretiga och får nog vara det, vi människor, skapade till (om man nu tror det och om uttrycket tillåts) en ganska spretig himmelsk Faders avbild.
Tillbe
I en liten frikyrka på en liten ort norrut har ledningen avsatt en söndagsgudstjänst i månaden enbart för tillbedjan av Gud. Ingen predikar, det samlas inte in några pengar, ingen brandtalar för missionen. Vi tillber. Med korta uppehåll för välgörande somrar och tillfälliga besök av tomten (han finns, jag har sett honom, i spegeln) har detta nu pågått under några år. Medelåldern på scenen är kring 50, vi har aldrig haft trummor och saknar ljusshow. När det gäller valet av sånger prioriteras sådana som besökarna kan sjunga med i, snarare än obskyra men överjordiskt vackra, moderna popdängor. Vi försöker aktivt undvika texter om vad vi önskar att Gud ska göra för oss och fokuserar hellre på Jag Är än Jag Gör när vi tackar Fadern, lovsjunger Sonen och ger all ära till den Helige Ande. Det är en otroligt enkel tillställning.
"Tillbe", som gudstjänsten kallas, är på många sätt något av det enklaste och det svåraste jag någonsin har gjort inom Kyrkans väggar. Det enkla är uppenbart. Det finns en enorm befrielse i vetskapen om att allt som händer den närmaste timmen utgörs av min personliga, inre eller yttre, kärleksbetygelse till min Skapare. Man behöver aldrig fokusera på nästa punkt i gudstjänsten, för den kommer aldrig. Kan du sjunga, så sjung - om inte: tänk eller viska.
Det svåra för mig personligen är att min kreativa sida regelbundet och alltmer pockande hävdar att viss utveckling måste ske, av formen och av sångerna. En gång i tiden skulle jag ha hoppat på den hästen och målat med hela paletten. Men om jag ska vara helt ärlig så kan jag inte hitta ett enda bärande skäl till att aktiviteter som lockar fler besökare, bättre ljud, lite fräckt ljus och modernare låtar skulle ära Gud mer. Det skulle föda mitt ego, absolut. Att få se allt fler besökare skulle inspirera oss alla, inte minst min känsliga konstnärssjäl, och om vi har tur och någon skulle skriva om oss i (den kristna) pressen, tror jag absolut att det skulle boosta dessa gudstjänster eftersom det ena ofta ger det andra.
Och där, käre Watson, i såväl det ena som det andra, finns problemet. Vår utmaning med Tillbe är utveckling, snarare än bristen på. Juvelen i gudstjänsten är dess enkelhet, hjärta till hjärta. Jag hävdar inte att hotet nödvändigtvis ligger i ett eventuellt framtida tillskott av trummor eller sänkt medelålder på scenen. I vår natur, åtminstone i min, ligger att få se saker växa. Men för vems skull vill jag få det att växa?
"Tillbe", som gudstjänsten kallas, är på många sätt något av det enklaste och det svåraste jag någonsin har gjort inom Kyrkans väggar. Det enkla är uppenbart. Det finns en enorm befrielse i vetskapen om att allt som händer den närmaste timmen utgörs av min personliga, inre eller yttre, kärleksbetygelse till min Skapare. Man behöver aldrig fokusera på nästa punkt i gudstjänsten, för den kommer aldrig. Kan du sjunga, så sjung - om inte: tänk eller viska.
Det svåra för mig personligen är att min kreativa sida regelbundet och alltmer pockande hävdar att viss utveckling måste ske, av formen och av sångerna. En gång i tiden skulle jag ha hoppat på den hästen och målat med hela paletten. Men om jag ska vara helt ärlig så kan jag inte hitta ett enda bärande skäl till att aktiviteter som lockar fler besökare, bättre ljud, lite fräckt ljus och modernare låtar skulle ära Gud mer. Det skulle föda mitt ego, absolut. Att få se allt fler besökare skulle inspirera oss alla, inte minst min känsliga konstnärssjäl, och om vi har tur och någon skulle skriva om oss i (den kristna) pressen, tror jag absolut att det skulle boosta dessa gudstjänster eftersom det ena ofta ger det andra.
Och där, käre Watson, i såväl det ena som det andra, finns problemet. Vår utmaning med Tillbe är utveckling, snarare än bristen på. Juvelen i gudstjänsten är dess enkelhet, hjärta till hjärta. Jag hävdar inte att hotet nödvändigtvis ligger i ett eventuellt framtida tillskott av trummor eller sänkt medelålder på scenen. I vår natur, åtminstone i min, ligger att få se saker växa. Men för vems skull vill jag få det att växa?
