Om tro
Jag är uppvuxen i en kristen familj. Även om synen på Bibelns Gud har formats och omformats kontinuerligt under årens lopp, har den grundläggande tron aldrig lämnat mig.
Eftersom jag är en Skrivare har även denna sida fått sitt utlopp i form av teologiska tankar av olika slag. Några kommer att samlas nedan.
URBAN
Eftersom jag är en Skrivare har även denna sida fått sitt utlopp i form av teologiska tankar av olika slag. Några kommer att samlas nedan.
URBAN
#brunch
I varje generation har det funnits medelålders män som sagt ”Det är en märklig tid vi lever i”. Det är i denna stolta tradition som min lilla text inleds. Vi umgås via skärmar även när vi sitter bredvid varandra. Jag har sett mängder med bilder på museibesökare som suttit framför mästerverk men i stället stirrat på sina mobiler. (Och ja, jag har stirrat på dessa bilder på min mobil.) Jag, och säkert du också, är smått beroende av att kolla om någon gillat det vi lagt upp, inte bara en gång per dag.
Jag undrar om Jesus skulle ha haft Facebook. Jag undrar vem av hans lärjungar som skulle fått ansvara för hans Twitterflöde. Jag undrar hur många LIKEs han skulle ha fått en dag som denna. Möjligen skulle han ha hoppat på allt detta och lite till, kanske skulle han ha delat sina bästa före-och-efter-bilder på fem bröd och två fiskar som mättade tusentals, #brunch.
Fast kanske ändå inte. Är det något som kännetecknar honom så är det väl hans osjälviskhet, hans vilja att att alltid sätta andra före sig själv. Och är det något som kännetecknar vår sociala-medier-generation så är det väl det motsatta.
Vi simmar motströms som kristna. Att filtrera sitt liv genom Kristus har väl aldrig varit helt enkelt. Det borde det vara, kan man tycka, det finns så mycket positivt och instinktivt gott i de ord han sa och det liv han levde, hur han inte bara betraktade utan faktiskt SÅG varje människa och mötte dem där de var. Tänk på den värme med vilken han behandlade den prostituerade, den sjuke och den irriterande ungen som hade svårt att sitta still under gudstjänsten. Men så hade han den där
andra sidan som tog sig uttryck i ord som ”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” - konstiga, extrema uttryck. Vad skulle det vara bra för?
Kanske ville han bara, på sitt säregna och poetiska sätt, försöka inpränta i oss att det viktigaste vi kan göra är inte att, som en modern Narcissus, förälska oss i skärmens bekräftande spegelbild och leva för oss själva och för nästa bekräftande pling, utan lyfta blicken och SE den som de flesta (i bästa fall) bara betraktar, flyktingen, den mobbade, det annorlunda jobbiga barnet med diagnos.
Rätta mig om jag har fel (vilket jag inte har): tro är inte att leva som ett svin men avsluta sina tal med God bless you. Nope. ”Allt beror på huruvida man har en tro som är verksam genom kärlek.” Jag har inte kommit på det själv, det sades av en man som gav sitt liv för denne Jesus, en Paulus från Turkiet.
ALLT beror på! Kan jag få en LIKE på det? Jag kollar senare idag.
Jag undrar om Jesus skulle ha haft Facebook. Jag undrar vem av hans lärjungar som skulle fått ansvara för hans Twitterflöde. Jag undrar hur många LIKEs han skulle ha fått en dag som denna. Möjligen skulle han ha hoppat på allt detta och lite till, kanske skulle han ha delat sina bästa före-och-efter-bilder på fem bröd och två fiskar som mättade tusentals, #brunch.
Fast kanske ändå inte. Är det något som kännetecknar honom så är det väl hans osjälviskhet, hans vilja att att alltid sätta andra före sig själv. Och är det något som kännetecknar vår sociala-medier-generation så är det väl det motsatta.
Vi simmar motströms som kristna. Att filtrera sitt liv genom Kristus har väl aldrig varit helt enkelt. Det borde det vara, kan man tycka, det finns så mycket positivt och instinktivt gott i de ord han sa och det liv han levde, hur han inte bara betraktade utan faktiskt SÅG varje människa och mötte dem där de var. Tänk på den värme med vilken han behandlade den prostituerade, den sjuke och den irriterande ungen som hade svårt att sitta still under gudstjänsten. Men så hade han den där
andra sidan som tog sig uttryck i ord som ”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” - konstiga, extrema uttryck. Vad skulle det vara bra för?
Kanske ville han bara, på sitt säregna och poetiska sätt, försöka inpränta i oss att det viktigaste vi kan göra är inte att, som en modern Narcissus, förälska oss i skärmens bekräftande spegelbild och leva för oss själva och för nästa bekräftande pling, utan lyfta blicken och SE den som de flesta (i bästa fall) bara betraktar, flyktingen, den mobbade, det annorlunda jobbiga barnet med diagnos.
Rätta mig om jag har fel (vilket jag inte har): tro är inte att leva som ett svin men avsluta sina tal med God bless you. Nope. ”Allt beror på huruvida man har en tro som är verksam genom kärlek.” Jag har inte kommit på det själv, det sades av en man som gav sitt liv för denne Jesus, en Paulus från Turkiet.
ALLT beror på! Kan jag få en LIKE på det? Jag kollar senare idag.
En Nåjberts bekännelse
Att vara kristen och kulturarbetare kan vara snårigt, åtminstone för en nåjbert. En nåjbert, för den som mot förmodan inte känner till det, är någon med läggning för att oroa sig i onödan, som är lite rädd att göra bort sig, rädd för att inte uppfylla andras (i många fall av nåjbert påhittade) krav på sig själv, helt enkelt vara lite nåjig.
Jag kommer härmed ut som en nåjbert.
Detta får olika konsekvenser på olika områden. När det gäller kulturarbetet - i mitt fall numera mest författandet - har jag nu och då nåjat mig över min roll, vad jag kan eller bör skriva. Är det självklart (eller åtminstone ok, möjligen självklart) att som kristen författare kunna skriva thrillers som, om jag så väljer, helt saknar kristet budskap? Eller att som kristen musiker spela helt vanlig musik utan kristet budskap? Nåjbert har diskuterat saken med mig nu och då, inte minst i mina unga år. Följdfrågan blir så klart att om det inte är ok enligt någons måttstock, vad gäller då för en journalist eller entreprenör eller montör eller forskare? Får en kristen guldsmed bara smida kors?
Jag blev genomförälskad i skrivandet som hantverk när jag var dryga tjugo. Ungefär samtidigt upptäckte jag min passion för att bibelundervisa. Min första bok som ett förlag ville ge ut heter Det Sjätte Sigillet, en thriller om det som brukar kallas Den yttersta tiden - en story med två av mina passioner i symbios, alltså. Och i viss mån fortsatte det så.
När jag för en fem-sex år sedan började att skriva en thriller igen efter några års paus, bestämde jag mig mycket medvetet för att avstå från "bibellärarens" input och bara fokusera på språket och historien - i sammanhanget ett både rimligt och logiskt beslut, kan man tycka. Nu är manuset färdigt. Jag är extremt nöjd med resultatet, om Nåjberts kompis Jante undrar. Och jag lyckades med målsättningen (även om jag lät en av hjältarna vara en varmt troende dam, en medelålders Frälsningssoldat).
Nu är jag drygt 50. Nåjbert har sina åsikter, diskussionen fortsätter. Jag tycker dock att jag personligen har landat i ett par enkla slutsatser om mig själv och om kulturen i mitt liv, både när det gäller egna utövningar och intag av andras.
Ett: Musik och skönlitteratur bär sig själva. De kräver inte ett budskap för att få finnas eller bli bra. Jag tycker snarare att ett inpressat budskap, oavsett vilket, ibland riskerar att försämra slutresultatet. Det är en dubbel utmaning att vilja säga något viktigt med maximalt bibehållen text- eller musikkvalitet.
Två: jag är ingen kristen författare. Jag är en författare som tror på Gud. Jag älskar teologiska studier, intensivt, och är fortfarande Det sjätte sigillet-killen. Men jag älskar också, exakt lika intensivt, att skriva för ordlekarnas och historiernas skull och att läsa författare och ordkonstnärer som exempelvis Peter Høeg eller Per Wästberg.
Tre: Jag älskar att tillbe min himmelske Far framför ett piano. Men jag älskar också att avnjuta musik med Meshuggah eller Sigur Ros.
Vi är ganska spretiga och får nog vara det, vi människor, skapade till (om man nu tror det och om uttrycket tillåts) en ganska spretig himmelsk Faders avbild.
Jag kommer härmed ut som en nåjbert.
Detta får olika konsekvenser på olika områden. När det gäller kulturarbetet - i mitt fall numera mest författandet - har jag nu och då nåjat mig över min roll, vad jag kan eller bör skriva. Är det självklart (eller åtminstone ok, möjligen självklart) att som kristen författare kunna skriva thrillers som, om jag så väljer, helt saknar kristet budskap? Eller att som kristen musiker spela helt vanlig musik utan kristet budskap? Nåjbert har diskuterat saken med mig nu och då, inte minst i mina unga år. Följdfrågan blir så klart att om det inte är ok enligt någons måttstock, vad gäller då för en journalist eller entreprenör eller montör eller forskare? Får en kristen guldsmed bara smida kors?
Jag blev genomförälskad i skrivandet som hantverk när jag var dryga tjugo. Ungefär samtidigt upptäckte jag min passion för att bibelundervisa. Min första bok som ett förlag ville ge ut heter Det Sjätte Sigillet, en thriller om det som brukar kallas Den yttersta tiden - en story med två av mina passioner i symbios, alltså. Och i viss mån fortsatte det så.
När jag för en fem-sex år sedan började att skriva en thriller igen efter några års paus, bestämde jag mig mycket medvetet för att avstå från "bibellärarens" input och bara fokusera på språket och historien - i sammanhanget ett både rimligt och logiskt beslut, kan man tycka. Nu är manuset färdigt. Jag är extremt nöjd med resultatet, om Nåjberts kompis Jante undrar. Och jag lyckades med målsättningen (även om jag lät en av hjältarna vara en varmt troende dam, en medelålders Frälsningssoldat).
Nu är jag drygt 50. Nåjbert har sina åsikter, diskussionen fortsätter. Jag tycker dock att jag personligen har landat i ett par enkla slutsatser om mig själv och om kulturen i mitt liv, både när det gäller egna utövningar och intag av andras.
Ett: Musik och skönlitteratur bär sig själva. De kräver inte ett budskap för att få finnas eller bli bra. Jag tycker snarare att ett inpressat budskap, oavsett vilket, ibland riskerar att försämra slutresultatet. Det är en dubbel utmaning att vilja säga något viktigt med maximalt bibehållen text- eller musikkvalitet.
Två: jag är ingen kristen författare. Jag är en författare som tror på Gud. Jag älskar teologiska studier, intensivt, och är fortfarande Det sjätte sigillet-killen. Men jag älskar också, exakt lika intensivt, att skriva för ordlekarnas och historiernas skull och att läsa författare och ordkonstnärer som exempelvis Peter Høeg eller Per Wästberg.
Tre: Jag älskar att tillbe min himmelske Far framför ett piano. Men jag älskar också att avnjuta musik med Meshuggah eller Sigur Ros.
Vi är ganska spretiga och får nog vara det, vi människor, skapade till (om man nu tror det och om uttrycket tillåts) en ganska spretig himmelsk Faders avbild.
Tillbe
I en liten frikyrka på en liten ort norrut har ledningen avsatt en söndagsgudstjänst i månaden enbart för tillbedjan av Gud. Ingen predikar, det samlas inte in några pengar, ingen brandtalar för missionen. Vi tillber. Med korta uppehåll för välgörande somrar och tillfälliga besök av tomten (han finns, jag har sett honom, i spegeln) har detta nu pågått under några år. Medelåldern på scenen är kring 50, vi har aldrig haft trummor och saknar ljusshow. När det gäller valet av sånger prioriteras sådana som besökarna kan sjunga med i, snarare än obskyra men överjordiskt vackra, moderna popdängor. Vi försöker aktivt undvika texter om vad vi önskar att Gud ska göra för oss och fokuserar hellre på Jag Är än Jag Gör när vi tackar Fadern, lovsjunger Sonen och ger all ära till den Helige Ande. Det är en otroligt enkel tillställning.
"Tillbe", som gudstjänsten kallas, är på många sätt något av det enklaste och det svåraste jag någonsin har gjort inom Kyrkans väggar. Det enkla är uppenbart. Det finns en enorm befrielse i vetskapen om att allt som händer den närmaste timmen utgörs av min personliga, inre eller yttre, kärleksbetygelse till min Skapare. Man behöver aldrig fokusera på nästa punkt i gudstjänsten, för den kommer aldrig. Kan du sjunga, så sjung - om inte: tänk eller viska.
Det svåra för mig personligen är att min kreativa sida regelbundet och alltmer pockande hävdar att viss utveckling måste ske, av formen och av sångerna. En gång i tiden skulle jag ha hoppat på den hästen och målat med hela paletten. Men om jag ska vara helt ärlig så kan jag inte hitta ett enda bärande skäl till att aktiviteter som lockar fler besökare, bättre ljud, lite fräckt ljus och modernare låtar skulle ära Gud mer. Det skulle föda mitt ego, absolut. Att få se allt fler besökare skulle inspirera oss alla, inte minst min känsliga konstnärssjäl, och om vi har tur och någon skulle skriva om oss i (den kristna) pressen, tror jag absolut att det skulle boosta dessa gudstjänster eftersom det ena ofta ger det andra.
Och där, käre Watson, i såväl det ena som det andra, finns problemet. Vår utmaning med Tillbe är utveckling, snarare än bristen på. Juvelen i gudstjänsten är dess enkelhet, hjärta till hjärta. Jag hävdar inte att hotet nödvändigtvis ligger i ett eventuellt framtida tillskott av trummor eller sänkt medelålder på scenen. I vår natur, åtminstone i min, ligger att få se saker växa. Men för vems skull vill jag få det att växa?
"Tillbe", som gudstjänsten kallas, är på många sätt något av det enklaste och det svåraste jag någonsin har gjort inom Kyrkans väggar. Det enkla är uppenbart. Det finns en enorm befrielse i vetskapen om att allt som händer den närmaste timmen utgörs av min personliga, inre eller yttre, kärleksbetygelse till min Skapare. Man behöver aldrig fokusera på nästa punkt i gudstjänsten, för den kommer aldrig. Kan du sjunga, så sjung - om inte: tänk eller viska.
Det svåra för mig personligen är att min kreativa sida regelbundet och alltmer pockande hävdar att viss utveckling måste ske, av formen och av sångerna. En gång i tiden skulle jag ha hoppat på den hästen och målat med hela paletten. Men om jag ska vara helt ärlig så kan jag inte hitta ett enda bärande skäl till att aktiviteter som lockar fler besökare, bättre ljud, lite fräckt ljus och modernare låtar skulle ära Gud mer. Det skulle föda mitt ego, absolut. Att få se allt fler besökare skulle inspirera oss alla, inte minst min känsliga konstnärssjäl, och om vi har tur och någon skulle skriva om oss i (den kristna) pressen, tror jag absolut att det skulle boosta dessa gudstjänster eftersom det ena ofta ger det andra.
Och där, käre Watson, i såväl det ena som det andra, finns problemet. Vår utmaning med Tillbe är utveckling, snarare än bristen på. Juvelen i gudstjänsten är dess enkelhet, hjärta till hjärta. Jag hävdar inte att hotet nödvändigtvis ligger i ett eventuellt framtida tillskott av trummor eller sänkt medelålder på scenen. I vår natur, åtminstone i min, ligger att få se saker växa. Men för vems skull vill jag få det att växa?
