Noveller

Månadens novell är en personlig utmaning: skriv en kortnovell i månaden, max 10 000 tecken. Mars månads novell är en skröna om småfrågor som livet och konsten.

KAHLOS STÅL
Fyra minuter över sju knackade hon på dörren. Trots att jag var förberedd kände jag mig inte redo. Det var en chock att se henne genom dörrens lilla fönster.

”Frida.”

Hon hälsade med hand och underarm, reserverat eller bara som sig själv. Handen var sval, jag skämdes för min fuktiga respons och vågade nästan inte möta hennes blick.

”Kom in.”

Jag mumlade, glömde säga mitt namn men kom åtminstone ihåg att hålla upp dörren. Hon verkade flyta fram, det enda som hördes var ljudet av tyg mot golvet. Den blå dräkten bars som av en drottning, svart schal över axlarna, dubbla halsband och tunga örhängen. När hon stannade och vände sig om för att invänta riktning genomborrades jag av ögonen, kolsvarta och urstarka. Jag försökte återfå kontrollen över mig själv, log och gick förbi henne, mot mina nedskrivna frågor, mitt skissblock och min plan. Hon doftade, av alla blommor i det svarta håret, av en parfym jag kände igen men inte kunde placera. Och av gata, rå och primitiv.

”Hitåt”, sa jag och pekade. Jag ledde väg in det kyffe som andra kallade sovrum men jag min salong. ”Kaffe eller te?”
”Tequila”, sa hon.

Naturligtvis. Medan jag förberedde drinken såg jag henne röra sig längs den välfyllda bokhyllan. En brunbränd hand med korta, mörkröda naglar läste av titlar som samtidigt viskades fram. Vid den begränsade ryska avdelningen stannade hon till.

”Leon”, mumlade hon. Jag visste inte vad hon menade och frågade om hon hittade något som hon gillade. ”En gammal bekant bara”, svarade hon.

Sedan gav jag henne glaset. I fantasin skålade vi och log mot varandra, ljuset dimmades automatiskt och vi kröp upp i den mjuka soffa som rummet så innerligt saknade och talade ut, stora frågor, briljanta svar. I verkligheten brände jag tungan på en första klunken kaffe och lyckades med möda undvika att spotta ut det.

”Hur vill du ha mig?” sa hon.
”Om du kan sätta dig där”, sa jag och pekade mot den bruna fåtöljen.

Innan hon satte sig tog hon en klunk av drinken och placerade sedan glaset på pedistalen bredvid en byst i brons. Mäster Bach såg bister ut. Kanske uppskattade han inte den oväntade trängseln på hedersplats. Med mitt skissblock i ena handen och det mjuka tygskrinet med blyerts- och kolpennor i andra satte jag mig mitt emot henne. När hon placerade armarna i kors med händerna vilande på underarmarna, avgav hon en air av klass - konstnärlig och mänsklig.

Och plötsligt slog det mig att hon var här, i mitt rum. Jag ville inte stirra men kunde inte låta bli. Det vackra ansiktet, den omisskännliga antydan till mustasch, ögonbrynen som utan avbrott fortsatte över näsan, ögonen som så uppenbart speglade hennes tyngda inre. Hon var en konstnärlig kraft, ett mexikanskt nationalhelgon och ett mästerverk i sig själv.

”Du ser rädd ut”, sa hon plötsligt och allvarligt.
”Rädd?”
”Är du rädd för mig?”

Jag försökte att le avslappnat men lyckades inte.

”Du är en stor konstnär”, försökte jag. Min röst darrade och jag hatade den för detta, hatade mig själv för att jag inte lyckade kontrollera mig bättre än så här. ”Jag har väl helt enkelt stor respekt för dig.”

Under några ögonblick såg hon ut att vara på väg att resa sig och gå, som om hon hade bättre saker att göra än att umgås med en beundrare.

”Berätta lite om dig själv”, sa jag och drog efter andan, tog upp block och favoritpenna och drog några första tunna kolstreck på det tjocka papperet, hennes hals, lång och ståtlig.
”Allt är sagt”, sa hon.
”Inte här. Inte till mig.”

Hon harklade sig, jag tolkade det som aningen irriterat men kunde ha fel.

- ”Berätta igen, varför är jag här? Vad vill du ha av mig? Vad handlar projektet om?”

Jag mötte hennes blick, allvarlig och uppriktig, och la ner block och penna i knät.

- ”Varje konstnär”, sa jag och försökte låta som om jag visste vad jag höll på med, ”drivs av i grunden en enda kraft - var och en sin egen, olika för olika konstnärer. Det jag försöker göra är att i ett eget verk fånga denna urkraft.”

Nu var det sagt och jag höll andan utan att tänka på det. Hon stirrade på mig och nickade till slut.

”Urkraft, alltså? Och du anser att min urkraft är ... vad då?”
”Vi har aldrig träffats”, sa jag i ett försök att artigt sänka garden något. ”Jag har en aning. Men låt oss se vart konsten tar oss.”

Jag spydde nästan åt mig själv och mina högtravande ord. Det var drama som på Dramaten, yviga gester utan liv och det slags språk som bara talas från en scen.

”Min far är fotograf, visste du det? Vårt hem har alltid varit en naturlig mötesplats för konstnärer och stora tänkare. Men det var inte förrän efter olyckan som jag började måla.”
”Bussolyckan?”

Hon nickade.

- ”Smärta”, sa jag, ”föder stjärnor och ångest skapar mästerverk.”

Jag visste att det var ett patetiskt uttalande så snart orden smet ut. Det var visserligen sant för mig, jag tänkte på Kurt Cobain, van Gogh och Amy Weinhouse och tusen andra. Frida log mot mig som mot ett barn som visserligen försökte men helt enkelt inte visste bättre. Det var det vackraste jag sett i hela mitt liv.

”Hur gammal är du?” frågade hon. ”Vad vet du egentligen om smärta?”
”Jag är arton.”

Nu fanns ingen återvändo.

”När du var arton tog du en busstur med din pojkvän Alejandro som slutade i katastrof. En spårvagn krockade med er och tryckte ihop bussen, en avbruten ledstång av metall drevs rakt igenom dig, från ryggen genom ... framsidan av ... bäckenet.”
”Du kan säga ordet”, mumlade hon.
”Och i olyckans efterspel drog en idiot ut ledstången och förvärrade dina skador. Ryggraden var av på tre ställen, nyckelbenet och ett par revben var brutna, ditt högerben hade stora skador som aldrig riktigt skulle läka. Ska jag fortsätta? I olika omgångar fick du ligga helt stilla i olika gipsformar, direkt efter olyckan men även senare i livet när de bröt upp din ryggrad igen för att få ordning på den, vilket de fö övrigt inte fick. Och din make Diego skulle komma att vara otrogen mot dig upprepade gånger, till och med med din älskade syster. Du och Diego fick flera missfall, du skulle aldrig komma att bli en mor. Och du har missbrukat alkohol och smärtstillande medicin i många år.”
”Det räcker”, mumlade hon.
”Din urkraft”, sa jag, fullpumpad av adrenalin, ”är din smärta. Jag beundrar den lika mycket som jag beundrar dig.”

Det var tyst länge. Redan när jag började att lista upp hennes skador visste jag att jag hade gått för långt. Men hon var här nu och chansen skulle aldrig återvända. Jag hade tänkt på detta alltför länge. Och jag menade varje ord. Konst var min passion, som livet själv. Kanske till och med större än livet. Min största idol hette varken Picasso, Kahlo eller van Gogh utan Khaled-al-Assad. När terrorgruppen IS år 2015 intog staden Palmyra - en urgammal syrisk stad på FNs världsarvslista med mängder av vackra konstverk, statyer och monument - förstörde man allt av antika verk som man kunde hitta. Khaled-al-Assad, som då hade varit ansvarig för stadens antikviteter i över 40 år, försökte tvingas avslöja var han och hans team hade gömt ett antal antikviteter. När han vägrade avrättade IS honom genom offentlig halshuggning. När jag tänkte på det blev jag nästan tårögd. Kunde man få avsluta sitt liv på ett bättre sätt?

”Nå”, sa jag försiktigt. ”Håller du med mig?”
”Det finns några saker som du måste förstå”, sa hon. ”Det du beskriver är inte bara punkter på en checklista, det är mitt liv. Du talar om det som om det vore ett ... ett recept.”
”På ett sätt är det väl just det. Recept till stor konst.”

Hon reste sig och sträckte på sig, uppenbart besvärad av smärta. Hon gick runt fåtöljen ett par varv, korta steg, som om hon övervägde huruvida hon skulle stanna eller gå. När hon började tala var det lågmält, som ett förskalv före utbrott.

”Det du tror dig veta om smärta har du funnit i böcker. Du har uppenbarligen läst min biografi, eller snarare någons återgivning av vissa händelser i mitt liv, men du har inte levt det själv, varken det smärtsamma eller det ljuvliga och lyckliga, det som inte står i någon bok. Troligen har du aldrig upplevt verklig förlust själv för att sedan tvingas söka överallt för att återfå livsgnistan. Jag gissar att din familj är relativt intakt och att din kropp fungerar acceptabelt. Du har säkert vänner som du kan ringa om du behöver. Kanske har du någon du älskar och kanske älskar denne någon också dig.”

Det var inte läge att kommentera, trots att jag hade saker att säga. Dessutom var allt hon sa sant.

”Nej, jag håller inte med. Smärta är ingen urkraft, den är en tjuv, en bedragare, som inte har gett mig någonting gott alls. Ingenting. Min fysiska smärta har fråntagit mig tusen möjligheter. Min själs plågor har bara förlamat mig. Och de droger som man gett mig för att uthärda all smärta har bara bedövat min fria tanke och berövat mig idéer och inspiration.”
”Men dina tavlor!” utbrast jag. ”Din konst! Alla mästerliga återgivningar av dina smärtsamma erfarenheter!”
”När du finner din talang så utövar du den efter bästa förmåga. Du kanske återger händelser, platser och personer som funnits eller finns i ditt liv och använder dig av dina erfarenheter. Detta hade jag gjort även utan olyckan, missfallen och otroheten. Om jag hade sluppit smärtan hade jag kunnat göra det ännu mera frekvent.”
”Men inte lika bra.”

Smällen på min kind var stenhård och nådde mig innan jag ens märkte att hon tagit stegen fram till mig.

Plötsligt öppnades dörren och mamma tittade in. Hon stirrade på mig där jag satt på en pinnstol framför den bruna fåtölj där en affisch hängde över ryggstödet. Bilden på affischen, Frida Kahlo i närbild, stirrade på oss båda.

”Vem pratar du med?”

Jag tittade på mamma, blickade tillbaka på den vackra bilden av Frida som sagt mig så mycket, både idag och dagar som gått, och sa det enda jag kunde komma på:

”Det är ett skolprojekt.”
”Skolprojekt? Vilken skola då?”
”Jag har bestämt mig för att söka in på Konstfack igen.”

Hon suckade.

”Har konstnären lagat mat som jag bad dig?”
”Konsten är viktigare än mat.”

Mamma skakade på huvudet och bad mig äta affischen till middag.

MATILDA
Andra pris i Tidningen Skrivas stora sommartävling 2018. Juryns motivering:
»Trovärdiga samtidsdetaljer skänker tyngd och auktoritet åt en näraliggande dystopi.«

"Mitt i natten ler hon mot mig. Hennes huvud vilar på min arm, en liten hand krafsar i mitt skägg. När hon till slut somnar vågar jag inte röra mig.

Drömmen och minnena lyfter mig varsamt. Vårsolen skjuter försommarpilar mot tveksamma ögonlock, påslakanet ligger korvat vid mina fötter och täcket i en hög på Hennes sida. Shit, tänker jag, plötsligt klarvaken. Dagen D.

Två ostmackor förbereds och intas på rutin. Den första klunken Zoegas skånerost är en snudd på religiös upplevelse. Borstar tänder och hår med bristande entusiasm. Invandraren i spegeln stirrar på mig genom mina bruna ögon och hävdar sig härstamma från faraoner. Norrlänningen i mig ber mig korrigera min självbild.

Det är en kamp i motvind varje morgon, detta det personligaste av möten. Igår när nya vännen sa "Vi gör det snart igen" och jag ännu en gång insåg hur oerhört vacker hon var, var det ändå egna brister som ekade allra klarast inombords. Varför, under sex, envisas med att ha persienner nere och varje glödlampa släckt? Skammen, självföraktet, varifrån kommer det?

Matildas dörr är stängd när jag ska gå, så jag sms:ar Anna. "Jag åker nu, tror M behöver dig, ringer när det är över." Hon svarar med ett hjärta.

Den skallige ynglingen är ute och går med sin väldiga schäfer när jag cyklar mot jobbet, jag ser honom på långt håll utanför Coop. Mannen är bred som en blocköverskridande flyktingöverenskommelse, jag vinglar till och tänker för ett ögonblick att jag ska vända. Å andra sidan, varför?

I det korta mötet stirrar vi på varandra, förakt och fruktan utbytes trådlöst. Pulsen bultar i mina öron hela den långa raksträckan mot bussgaraget. Jag är rädd för någon jag aldrig talat med och övertygad om hög sanningshalt i fakta som jag innerst inne anar är grundlösa rykten, samtidigt som jag skäms över känslor som jag inte kan kontrollera. Är jag rasist om jag hatar vita rasister?

Mattias på jobbet möter mig med blicken när jag säger "God morgon. Är det bra?" Han nickar bara, säger något om buss nummer fyra, bromsar som kärvar, ta tvåan. Den nya killen som kör inlandet via Sidensjö - David? - öppnar sidorutan när han glider förbi i sin buss och frågar om det är idag. Jag nickar och ler. Han tillägger att han engagerat hela byn, alla har varit inne och röstat (utom Byström som inte ville lägga sig i), jag har en bra känsla, det kommer att gå bra, Ahmad. Jag nickar och mumlar ett tack innan han stänger fönstret och åker vidare.

Fyra vändor hinner jag med, tur och retur Köpmanholmen-Örnsköldsvik. Ingen har anledning att klaga på upplevelsen, jag stannar när jag ska, tar betalt och lyckas hålla tiden exakt, utan att för ett ögonblick vara närvarande. Kanske har de flesta läst Allehanda och förstår, möjligen känner de inte ens igen mig, en brun hud bland många andra.

Efter sista turen ser jag taxin som väntar vid garaget när jag parkerar bussen. I teorin borde jag kanske känna tacksamhet över att bli hämtad i taxi, lite lyxigt och så. Som att från dödscellen strax efter lunch prisa kocken för att den sista måltiden tillagats enligt perfektion.

"Vilket väder!" säger taxichauffören och fortsätter att prata hela vägen. Om vad? Jag kan inte säga, jag mår illa och har svårt att finna ord.

När vi närmar oss Fjällräven arena ringer jag Matilda men kommer direkt till telefonsvararen. Hon vet att jag hatar att inte kunna nå henne men bryr sig sällan. Så jag ringer Anna som svarar omgående. "Oroa dig inte, vi ska snart äta brunch, allt är ok, fokusera på dina föräldrar så tar jag hand om din dotter."

Olika rykten har florerat om upplägget för dagens event och jag väljer att tro det mest positiva, att jag om en stund ska få träffa MaMa och Abba ansikte mot ansikte, kanske när de sminkas eller under en måltid. Realisten i mig fruktar dock det värsta, ett akvariemöte på varsin sida om en tjock glasruta, där mor vinkar till mig med de vackraste av händer, de som tröstat mig så många gånger och som så modigt vinkade av mig en gång för länge sedan på min väg mot okänd framtid, och min älskade far blickar fram bakom tevesminket med sina kärleksfulla, lite sorgsna ögon, innan vi alla tar ett själlöst icke-taktilt farväl.

Utanför arenan står en lastbil prydd med TV4:s logo. Publikkön ringlar sig långt ner mot havet i Örnsköldsviks vackra hamnområde. Solen som värmer huden när jag går ut ur taxin kämpar för att om möjligt penetrera sig djupare men misslyckas. Benen i mina ben försöker utan särskild framgång meddela musklerna att de faktiskt också måste hjälpa till för att detta ska bära hela vägen.

En tanke slår mig. Med mobilens hjälp besöker jag TV4:s hemsida där en länk till programmet finns högst upp. Ett ungt par - två stiliga män i ryska flaggans färger - leder omröstningen, följt av en bildskön syrianska som enligt biografin nyss fått svenskt skivkontrakt. Först på plats elva och tolv hittar jag mina föräldrar, båda leende men förvirrade, nästan skräckslagna. Varsamt meddelar mina fingrar dem att det kommer att gå alldeles strålande.

Bredvid informationen om omröstningen finns en annons. Stadsministern i den nya koalitionsregeringen, en ung bleking, visar upp vita tänder bakom texten "Det nya starka Sverige". Jag ryser till vid tanken på den oheliga korsning mellan arbetarrött och brunt som regerar över konungariket Sverige, fortfarande skakad över den röra - kall, klibbig - som blev det befruktade odjurets avkomma.

"Ingången till höger", säger en av många funktionärer i röd vindjacka och pekar när hon ser min gula biljett. Först när hennes kollega tar mig i armen och leder mig framåt reagerar även min kropp. Bakom mig bildas en kö, vi är ett tjugotal som följer med, tysta och lydiga. I det konferensrum där vi till slut hamnar har sex sminkstationer satts upp. "Sitt här tills ni blir uppropade", säger någon, "det finns frukt och vatten längst bak".

På de äggskalsvita väggarna hänger foton som är någon meter höga, spelare från MODO Hockeys historia: Foppa, Magnus den väldige Wernblom, Markus Näslund. Detta är hemmaplan för mig, jag borde känna mig uppspelt. Allt jag kan tänka på är att jag för första gången på två år befinner mig endast en tre, fyra stängda dörrar ifrån mina föräldrar. Och att jag kanske inte ens får träffa dem på riktigt innan det är för sent.

Efter sminket leds vi in i hallen och ut på det som vintertid är hockeylagets hemmaplan. Vi placeras på de två första stolsraderna framför den scen där en ung man i kycklinggul kostym repeterar skämt utan mikrofon som jag hoppas aldrig ska bli skämt med mikrofon.

En publikvärd med stora hörlurar och matchande glasögon förklarar på klockren stockholmska hur allt kommer att gå till, vad vi får och inte får göra som anhöriga och att vi måste - måste! - behärska oss om resultatet går oss emot, inga överdrivna reaktioner, det är trots allt teve, det finns begränsningar för vad sponsorerna accepterar. Jag vill fråga om det är tillåtet att kasta upp i reklampausen.

Medan arenan snabbt fylls med barnfamiljer och översminkade tonåringar som hoppas på sin sekund i nationell teve, försöker jag tänka logiskt trots paniken. Är det något mer jag kan göra, kan jag rösta fler gånger, hjälper det att be? Någon bredvid mig viskar freakshow, och det räcker för att mitt skyddande membran ska gå sönder och en isande skräck ska sippra in. Plötsligt vet jag att detta kommer att gå åt helvete.

Ljuset tonas ned - fem, fyra och tre, intro. Publikvärdarna viftar igång oss, klappa nu, jubla som om det är tidernas bästa show, vilket det ju ÄR! Den gula kostymen flyger in på scenen under publikens jubel, han är bekant, de har honom på bild i barnrummet bredvid Babblarna och en ung Justin Bieber.

"Örnsköldsvik" ropar han, "välkomna till Andra chansen, jag är Jan Banan. Är ni laddade?" Barnen skriker, bananen ler. "Ikväll har vi tre av Sveriges hetaste artister på plats i arenan. Vi ska genast släppa fram den första. Är ni redo? Mina damer och herrar, ge en varm applåd till Calippo Summer och deras färska hit DANSA PÅ STRANDEN."

Tinnitusfrämjande skrik. Jag stirrar mot scenen i förundran, jag hör och ser den unga publikens reaktion och förstår inte. Man måste ha gett mig biljett till fel event. Men så, innan det pastellfärgade sång- och dansnumret är slut, byter producenten bild på storbildsskärmarna. Under en transparent klocka som räknar ner från två minuter ser jag plötsligt min far och min mor. Bakom dem står Gul Kostym, han ler mot kameran, pekar på MaMa och formar ordet "Rösta NU!". Min högra hand griper den vänstra, jag river och river och hoppas på blod. Hur ska jag annars kunna veta att detta är på riktigt?

Det darrar till i fickan, någon ringer. Matilda, tänker jag, tar snabbt upp telefonen och betraktar skärmen. Ingenting. Inget meddelande, inga missade samtal. Då slår det mig att något liknande har hänt en gång förut, harmlöst men dödligt, som en diskret krusning på ytan före en tsunami eller en oskyldig inandning innan ett förödande besked. Den gången hade Matildas mamma lämnat oss.

"Vilken start!" ropar programledaren, samtidigt som den bakre delen av scenen börjar snurra och sex personer kommer fram sittande på hippa barstolar. I min fars ansikte, fasa och skräck. Min mor ser tom ut när hennes ögon sveper över arenans publik för att om möjligt kunna upptäcka sin förstfödde.

"Och nu, det stora ögonblicket", säger han och läser innantill. "Tack vare ett generöst initiativ från regeringen har några av alla de tiotusentals som varje år söker asyl i Sverige fått komma till Andra chansen. De har besvarat frågor om så skilda ämnen som allemansrätten, kristendomens olika förgreningar i Sverige och det svenska musikundret. Utifrån resultaten har ni tittare sedan fått använda er demokratiska rätt. Detta är den sjätte och sista deltävlingen då vi tillsammans röstar fram finalister till Globen och chansen till ett permanent uppehållstillstånd."

För ett ögonblick tycker jag mig möta MaMas blick, jag vinkar och skriker trots förbudet men överröstas av kraften i ett viftande guldfärgat kuvert och orden:

"Sverige: vi har ett resultat!"

Månadens novell är en personlig utmaning: skriv en kortnovell i månaden, max 10 000 tecken. I Februaris månads novell, Lager på lager, besöker vi en fin toalett.


LAGER PÅ LAGER
”En människas jord bär en skatt väl dold, i lager på lager på lager.”

Jag stirrar på meningen på telefonskärmen. När jag skrev den - för en livstid sedan eller möjligen idag - var jag tillfreds och menade varje ord. Det var ett inspirerat ögonblick av insikt och känslorus, hommage till älskad dotter.

Vi anlände till eventet i just denna känsla, hand i hand, som om dagen tillhörde oss båda trots att den bar mitt namn. Sedan ankomsten har idel vänlighet och leenden sköljt över mig. Artigt imponerade medmänniskor har polerat min smickrade och mycket tacksamma självbild. Ändå sitter jag på toaletten i min tjugotusenkronors-dress och vill inte komma ut.

Dörren till damtoaletterna öppnas, höga klackar kommer in och jag hör mitt namn i form av en fråga med prefixet Fru. I denna dess ytligaste av former ekar namnet av tomhet - en etikett på ett objekt. Som för övrigt svarar att Hon eller Jag eller möjligen Det är alldeles strax redo, ett ögonblick kära du.
Min man viskar säkert en bön för mig just nu. Vi har dragits med varandra så länge att jag vet att han vet: något har skitigt sig rejält. Den förändring av atmosfäriskt tryck som plötsligt föll över denna smått mytiska byggnad likt en överraskande vinterkräksjuka kan bara ha kommit från en källa: moi. Ibland önskar jag att hans förmåga till tro på högre makter skulle ha smittat av sig även på mig efter alla våra år tillsammans. Jag brukar skämta - alltför ofta, alltmer krystat - att hans rekommendation av lägenhet för några år sedan baserades på ett slags tecken från skyn. Om man går ut på den mikroskopiska balkongen och lutar sig så långt man kan åt vänster, kan man se Jesus på korset genom fönstret i en närbelägen kyrka i Gamla Stan. Nåväl. Han har trots allt stått ut med mig år efter år, herr Lagerbladh - imponerande, med tanke på att jag vid egna balkongbesök mestadels lutar mig åt höger och den plåtburk som utan protester eller skuldbeläggande accepterar fimparna från mina välgörande cigariller.

Jag kastar ett getöga på det frestande paketet i min handväska, reflekterar över huruvida brandlarmet kommer att aktiveras om jag tänder en - och om det i så fall är värt det - men bestämmer mig till slut för att låt bli. Även om jag på sikt ämnar försöka skapa mig odödlighet i dessa vackra rum, känns olovlig smygrökning med medföljande brandkårsutryckning som fel taktik.

Min mor ignorerar med hundraprocentig säkerhet eventuella tryckförändringar i rummet eller hufvudstaden eller för den delen hela universum och avnjuter i detta ögonblick sin egen bubbla av eufori. Denna min högtidsdag är hennes livs klimax. När hon på sitt krävande, kvävande sätt alltid hävdat att jag kan bli vad jag vill när jag blir stor - jag som kunde läsa när jag var tre och snabbt uppvisade många andra tecken på intellektuell begåvning men som, i stället för att bevisa denna min storhet vid de formella bjudningarna hemma genom recitation av Proust eller Dostojevskij, föredrog att anta en clownens roll - var det detta hon då såg framför sig? Viss inridning krävdes förstås innan hästkraken förstod att man bör ta allvar på allvar och följa de spår i sanden som jag för sent insåg var mors egna.
När jag på min femtioårsfest efter ett par glas Prosecco reflekterade över denna livsresa med tvivelaktigt fri vilja, hörde jag henne fräsa ”Egoist!” och insåg för sent att jag hade sagt det högt. När hon lämnade rummet hängde den kvar, odören, känslan av svek och otacksamhet. Lager på lager.

Min nuvarande tillfälliga exil på ovanligt vacker toalett har ett förord: En man håller upp dörren för mig, hans hand för mig framåt, ömsom vilande på mitt ryggslut, ömsom höger skinka, som om handen var för tung eller mannen för svag.

Nytt ljud från öppnad toalettdörr, nya klackar men lägre eller kanske bara bredare. Skrap av stolsben på klinkergolv. Jag hör vem det är, inte via orden som uteblir eller andningen som är som allas och ingens. Raspet, blyerts på papper, snabba ord och ritsch. Genom millimetertunn öppning mellan tröskel och dörr glider ett blått papper in. En ilning av själsfrid rinner över min kalla hud, jag tar upp det som är min dotters primära kommunikationsmedel sedan många år och läser orden:
”Vad händer mamma?”
”Kan vi åka hem?” viskar jag genom dörren. Jag vill krama henne och gråta, få tycka synd om mig själv en stund i sällskap av någon som förstår, samtidigt som jag av erfarenhet vet att den trånga toaletten bara skulle ge henne panik.
Ljud av blyerts, ny lapp.
”Berätta. Vi är ensamma.”
Och så ett hjärta.

Så jag återger den händelse som gled förbi som en vålnad strax före kaffe i guldpläterade koppar men blir snabbt avbruten av ny toalettbesökare. Med strilandet som enda bakgrundsljud börjar jag känna mig löjlig. Vad finns att berätta när ingenting egentligen hände? Men det är svårt, det handlar om så mycket mer, uppdraget kommer med ballast, min egen såväl som jobbets. Tidigare liknande sammanhang - deltagande i företagsstyrelser och ett par ordförandeskap i föreningar - har visserligen oftast gått relativt smärtfritt. Som ung, smart kvinna omgiven av medelålders, medelbegåvade män var de första åren efter utbildningen tuffast, sedan lärde man sig spelet. Visst skvallrades det om skrämmande händelser i branschen bland mina väninnor men jag slapp uppleva det själv och då hände det inte riktigt på riktigt, eller hur?
Här, däremot, hade spökena gjort sig hemmastadda, hit hade de skaffat sig egen nyckel långt innan jag passerade dörren för första gången.

Toalettspolning, dörr nummer ett och två öppnas med snabb handtvätt som mellanspel. I tystnaden som följer knackar Sofia på dörren. ”Berätta” betyder det.
”Jag platsar inte här”, viskar jag.
Sofia morrar och stampar ena foten i golvet, skriver snabbt något och skickar in lappen.
”BERÄTTA!”
Så jag berättar, om välkomnandet, alla vackra ord, mumlar mig förbi alla de praktiska detaljer som utgör formalian en dag som denna och anländer till Händelsen, den Uppburnes artiga leende när han på sin välpolerade privatskola-svenska, med blicken än hit än dit, talar och deklamerar och reciterar sig igenom sin högtravande tiominutersversion av ett ”Välkommen hit, det ska bli kul att jobba tillsammans”. Och så hans hand på mitt ryggslut på väg söderut.
”Det var allt och det är så löjligt”, mumlar jag och håller med nöd och näppe tillbaka tårarna.

När jag slutat tala ekar det, inte av tystnad utan av gårdag. Kvällen före hade vi pratat om just detta, via teckenspråk och tusen och en små anteckningsblad, först allvarligt, sedan alltmer flamsigt. Nidbilden som vi målade upp, med verkligheten och sanningen som indigoblå bakgrundsfärg, rörde naturligtvis inte oss, det hände andra, det gällde annan tid och andra slags kvinnor, mycket yngre och betydligt sexigare.

Framemot midnatt hade Sofia hämtat en av barnens julklappar, rivit upp omslagspapperet och lagt den i mitt knä. Från en decimeterstor tunn platta i tyg löpte en lika tunn kabel. När hon tryckte på den knapp som kabeln var ansluten till aktiverades svaga elektriska stötar, en leksak avsett för det av hennes barn som ärvt buset och clownens attribut av en mycket stolt mormor. Stoppa denna i BH:n i morgon så får du nog vara ifred, hade hon sagt genom att demonstrera och vi skrattade åt det så som jag bara skrattar tillsammans med denna förunderliga varelse.

Älskade Sofia. Vår relation, mycket taktil till sin karaktär, och den självklara närhet som vi alltid levt i har ofta känts omtumlande och många gånger som mer än vad jag förtjänar. Den där initiala iskalla insikten om att vi fått en dotter med ”särskilda behov” hade visserligen orsakat en slags jordbävning i familjen Lagerbladh. Ändå klarade vi oss ifrån alltför dramatiska kriser under hennes uppväxt. Initialt drog den oss vuxna isär, samtidigt som den, lika starkt, väckte en himlastormande kärlek till och omsorg om Sofia i mig. Men vi höll ihop, gubben och jag, inte minst med hjälp av Sofias smittande livsglädje.

I ljuset av min egen erfarenhet med kvävande krav via ljummen modersmjölk hade det känts självklart, om än aningen hjärtskärande, att få inpränta i Sofia att hon var vidunderligt älskad, att hon verkade vara av medelbegåvning och att hon kan bli väldigt mycket när hon blir stor men inte allt. Och hon tog det. Hon fann sin passion och startade sitt första företag när hon var sexton, med inriktning på korta, välformulerade texter på trycksaker såsom vykort och lyckokakor. Ordet ”banalt” hade använts om denna syssla fler än en gång av hennes mormor, tills mormor en dag insåg att företaget drog in mer pengar än vad hon själv gjorde.
”Fru Lagerbladh, om fem minuter öppnas dörrarna, jag måste insistera.”

”Ge mig tre”, sa jag så samlat som jag förmådde. Jag kunde fysiskt känna den tvekan som dröjde sig kvar med den stressade assistenten utan makt över tid eller fru Lagerbladh, innan hon till slut vände på klacken och gick ut. Jag ställde mig upp, rättade till min kjol och öppnade dörren. Utanför stod Sofia med uträckta händer. I den ena låg leksaken från igår, i den andra en lyckokaka. Hon bröt den itu som man bryter bröd, rullade ut den lilla papperslappen utan att för ett ögonblick ta blicken ifrån mig och vände texten mot mig.
”Idag är du balens drottning”.

Ett par minuter senare gick vi ut från toaletten tillsammans. Lättnaden hos assistenten - enligt namnskylten en Selma - var oerhörd. Jag kramade om Sofia och följde efter Selma genom den långa korridor som avslutades av två mäktiga dörrar. Den Uppburne stod utanför, han hade något dött i blicken men sken upp när han såg mig. Med viss tveksamhet närmade jag mig honom. Jag ville säga Jag är mor och drottning, fri och orädd, jag bär vapen som inte är synliga, i lager på lager, och kan sannerligen gå in i ett rum utan hjälp.
Men så öppnade två ynglingar dörrarna och jag glömde honom. Det var dags. Jag skulle få träda in i det rum där jättar skapat hjältar och män har varit möss. Där, min stol, nummer sjutton. Och här är jag, en av de Aderton.