Noveller

Månadens novell är en personlig utmaning: skriv en kortnovell i månaden, max 10 000 tecken.

Maj månads novell DET RÖDA HUSET beskriver ett kommunalt hembesök.

DET RÖDA HUSET
Det åligger varje seriös kommunal tjänsteman att alltid göra sitt yttersta för att - uppriktigt, ärligt och utan fruktan - utföra den arbetsbeskrivning som blivit honom tilldelad.

Han fortsätter att stirra på den vita dörren till det röda huset. Utan fruktan. Orden är hans egna, en beskrivning av övertygelse, självklar, nästan vacker, en hyllning till plikt, ansvar och det självklara i egenskaper som att alltid komma i tid, aldrig fuska och aldrig någonsin ”råka” få med sig minsta lilla gem hem från jobbet.

Detta var före beslutet om Saneringen.
Det var innan han tilldelades hus 22.

30231. Portkoden är ett verktyg, ett bevis för sig själv att det är han som har kontrollen, han har ett jobb att utföra. Och i kväll när han äter middag med sin son och ler och ännu en gång säger att han älskar honom, så ligger detta bakom, ett jobb likt många andra, precis så enkelt och självklart och fullständigt ofarligt som han visste att det skulle bli.

Femtio meter bort, ett grönt hus, nummer 20, grön plätt, gunga och sandlåda & kanske fyrtio barn. På asfalten utanför, ungdomar på skateboard, tonåringar som sitter och gör så lite som möjligt, röker och skrattar, stirrar men skiter i honom som bara en ung människa kan.

Bakom honom, på en identisk grön plätt med gunga och sandlåda, sitter inga ungar. Han arbetar i ett vakuum, i närheten av ingen, passerad av noll mammor och barnvagnar och inte en enda tonåring på cykel. Träden tvekar, till och med vinden verkar hålla andan.

De skulle ha varit två här i dag, alltid två under Saneringen. Hans kollega smsade om förkylning lite väl sent, när han själv satt i bussen på väg till stadsdelen Valla. En ersättare kan säkert grävas fram. Men vill han verkligen det? Alla har fullt upp och ingen annan skrev sitt namn frivilligt när listan över uppdrag kom upp på whiteboarden ett par veckor tidigare. Så hans tilltänkta kollega fick order om att följa med. Förkyld? Tveksamt.

Ordet Sanering ligger så bra i munnen, det formella namnet är ett annat. Detta är hans sanering, ett sätt att bevisa för sig själv och andra att han är av det rätta virket. Yta och insida grälar dock, han svettas i sin rustning, en vit skjorta, ljusgrå kostym och antracitgrå slips - i mångas ögon ett bevis på hans tråkighet, för honom den ultimata bekräftelsen på självinsikt. Klädmässigt har han gått hela varvet, från yngling med kostym från Dressman via egen variant av wild-and-crazy-period med polotröja och jeans under arbetstid (!) till dagens välskurna kostym med tillhörande väst, inte för att det krävs utan för att han älskar, njuter av, ja dyrkar känslan av exklusivt tyg mot huden.

Hus 22 uppgång B har fått tjugoåtta anonyma anmälningar den senaste månaden. 22 A och C är redan stängda, hans kollegor fick ut alla hyresgäster för en månad sedan. Alla mänskliga hyresgäster, det vill säga. Om råttorna kom för att det var tomt eller om de var själva anledningen till att uppgångarna tömdes så snabbt och effektivt är oklart. Han ryser av krafset och springet i väggarna innanför portarna och hoppas att han bara inbillar sig.

Anmälningarna var i stort sett enhetliga, om än en aning märkliga och lite vaga. Det pågår något skumt där, ni måste prioritera detta, utlänningar i flock, det kommer ständigt nya men ingen verkar lämna, det är en kuslig stämning runt huset, vet ni att det sjungs där natt och dag, många är bara barn, förmodligen är det något religiöst, får detta verkligen utövas i ett svenskt hyresområde?

Trevåningshuset färdigställdes ett tiotal år tidigare, byggt av ett kommunalt byggbolag i syfte att höja statusen i ett område med fläckat rykte, lite som att bo i villa var tanken. Tre lägenheter per trappuppgång, 98 kvadrat var, och en vindsvåningen med utsikt över stan i tre riktningar. Den sistnämnda såldes aldrig och står tom.

Han knappar in portkoden, andas djupt och öppnar dörren. Kanske inbillar han sig men just när han tar första steget in låter det som om tonåringarna bakom honom jublar och applåderar hans mod.

Trapphuset är dunkelt och tyst. Han tar fram ficklampan ur kavajen och tänder den. De råttor han stålsatt sig för uteblir, bara tystnaden och hans egen fruktan fyller rummet.

Nej. Helt tyst är det inte. Han försöker få grepp på ljudet. Musik. En flöjt, ljus och skimrande, som fågelsång. Femtio skrålande ungdomar och barn bara en stängd dörr och ett stenkast bort, tre enligt rykten överfulla lägenheter packade med utlänningar och högljudd musik med religiösa övertoner. Och allt han kan höra är ljudet från en flöjt och sina egna pulsslag. Kommer det från källarförrådet? Han kramar sitt anteckningsblock och börjar att gå neråt.

Väggarna är målade i en blekt gul färg. Längs ledstången, ett par decimeter upp, har någon satt bilder på änglar, inte de små, knubbiga, gulliga sakerna som spelar harpa med solsken i blick utan stora, kraftfulla och mäktiga. Om det inte var för de vingar som visar dem för vad de är, hade det lika gärna kunnat vara bilder från Stan Lees och Marvels värld, svärden dragna, vrede i blick. På vägen ner börjar han räkna dem men slutar vid 40.

Skumt. Det ska finnas ett förråd här. Han lyser uppåt taket och neråt. Allt han ser är en blekgul kupolformad vägg.

”Söker du efter mor?”

Rösten chockar honom och han faller nästan när han mitt i trappen vänder sig om. Längst upp, i motljus mot fönstren bredvid ytterdörren, ser han en pojke, kanske tio. Han har en klarblå kostym på sig, inget under kavajen, håret är blont, lockarna når ner till axlarna. Pojken är barfota. I ena handen håller han en sax som öppnas och stängs.

”Vem ... är din mor?”

Han tar ett försiktigt steg uppåt. Två ljusblå ögon stirrar på honom, innan pojken vänder sig och springer, barfotastegen ljudlösa. Detta ställer honom först, innan han med dubbla kliv springer uppför källartrappan till gatuplan och vidare en halvtrappa upp. Ingen pojke. Från lägenheten på våning ett, genom dörren med namnet som lånats av Profetens, hör han plötsligt sång. En man sjunger som om livet och nåden & kärleken beror på det, serenad till en okänd, ett stränginstrument sjunger med, orientaliskt och förtrollande. Och instinktivt osmakligt. Det är uppenbart förbjudna toner, sista sucken, en dödsryckning.

När han till slut får syn på pojken har han sällskap. Eller ser han dubbelt? Två barfotabarn i vuxenkläder, blonda, vackra, hand i hand utanför dörren till lägenheten på våning två. ”Ingen reklam” står det på dörren till den lägenhet där familjen Borgen ska bo. En flagga har de satt dit. Och den är inte svensk.

”Mor väntar”, säger den ene.
”På utvandring”, säger den andre.
”Återvandring”, mumlar nummer ett förebrående.
”Pojkar”, säger en kvinna innanför dörren som öppnas med ett gnek. Inifrån lägenheten hörs barnröster, de sjunger inte, de talar, samma fras, oklart vad som sägs. Ett rött ljus trycker sig ut från lägenheten som om det väntat på luft och nu äntligen får visa vad det går för.

Kvinnan är i trettiofemårsåldern, klädd i svarta Adidasbyxor och en urtvättad T-shirt. Under ena armen har fyra nyvikta små byxor tillfälligt parkerats, under den andra kläms två barnböcker fast. Hästsvansen är ett moln, livet ser ut så här just nu, en explosion av vardag, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, säger hennes ansikte. Eller också fantiserar han bara.

Bakom honom flyger flöjten längs trapphusets betongväggar, flyktig och svårfångad, irriterande, nästan lockande. ”Kommer det från er”, vill han fråga men låter bli.

”Kom”, säger en av pojkarna plötsligt och drar honom inåt. Pojke nummer två följer med, drar igen dörren efter dem och springer sedan förbi in i lägenheten. Där, i hallen, blir de stående, han och hon. Han vill fråga om de kan sätta sig och prata lite, kanske är din man hemma, men ser på hennes blick och den upptagna famnen att hennes svar är nej. Han sträcker fram sin hand, hälsar med ”Stellan, kommunen”, och hon tar den trots vardagslasten, samtidigt som hon ler, varken vänligt eller fientligt, snarare som om någon dragit ett skämt och det är han som är poängen.

Så han tar fram lappen, överräcker hennes kopia och inleder talet, du kanske har hört att Sveriges kommuner fått regeringens uppdrag att verkställa Återvandring, det vill säga en fredlig och alldeles gratis hemresa för kulturarbetare med andra rötter och musikutövning än den strikt svenska, så kallad kulturell integration riskerar att helt utplåna det genuint svenska och om man tänker på det är det självklart (improviserar han för att ge det en mer avslappnad touch), för hur ljuvligt är det inte med den rena tonen, nu pratar jag generellt, jag menar böneutrop i eget land, allt har sin plats men inte överallt, tänk på sångerna som är som musik för era öron men inte våra, och ingen kan väl förstå och uppskatta den klara ... det svenska hos Lasse Berghagen eller Avicii så som en annan Berghagen eller Avicii kan, inte sant?

Hon tvekar, som om hon inte vill tro att han verkligen sagt det han just sa. ”Vi”, säger hon sedan, ”är andra generationen svenskar och lika svenska som du trots norskt ursprung”, innan hon öppnar dörren och ber honom gå. Han blir så förvånad att han lyder. Inifrån lägenheten bakom den stängda dörren hörs sång, späda pojkstämmor som på klingande norska sjunger ”Ja vi elsker dette landet”, fullständigt respektlöst, han känner hur arg han blir och hur rätt han har och hur fruktansvärt skönt det kommer att bli när han får sparka ut den siste invandraren ur kommunen och få se sitt älskade fosterland bli lite, lite renare (kulturellt alltså), lite mera ... svensktoppen om man så vill, och tänk om han ändå vore musikalisk, då skulle han ha stämt upp i lovsången om Sverige i brevinkastet och med full hals uttrycka det som hon som invandrare aldrig skulle kunna förstå, nämligen att Jag vill leva, jag vill dö i Norden.

.....


April månads novell JÄMPLAND tillägnas min sedan länge bortgångna mormor, morfar, farmor och farfar - för deras tro, det senapskorn som blev vårt familjeträd.

JÄMPLAND
”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon äro duvor, där de skymta genom din slöja.”

En skrovlig hand doppar sockerbiten i kaffet, två andra tänder ett ljus, för regnet som dansar stepp på plåttaket, för det svenska ljuset en dag i maj. I sluttningen utanför fönstret, genom sly som väntar på tukt, går en räv, stoltserande som om den räknar med kröning. Nere vid grusvägen står vägstolpar, något stukade efter förra vintern som var lång och tung, längre ner ett tjockt buskage, sedan vass och en eka. Och så sjön med alla abborrar, vår sjö där du tvättat mitt hår så många gånger, där vi badade nakna för sextio år sedan och trettio och fjorton och igår.

”Kyssar vill jag dricka ur hans mun! Din kärlek är ljuvare än vin. Ta mig med, låt oss skynda, för mig, konung, till ditt rum. Vi skall jubla och glädjas över dig och prisa din kärlek högre än vin.”

En av oss skrattar, jag tror att det är jag, generat som om jag aldrig hört Höga Visan läsas förut. Dina tjocka, torrspuckna mekanikerfingrar bläddrar och vänder blad, en prasslande tunn boksida, och du fortsätter att läsa, ord från en skald till en okänd, ord från din själ till min, om rosenröda läppar, en hals lik Davids torn, en barm - mitt killingpar, mitt tvillingpar, gaseller i bet ibland liljor - och jag tror på varje ord. ”Johannes”, säger jag högt.

Så jag älskar honom!
Så jag älskar Guds levande, ljuvliga Ord!

Förstoringsglaset hjälper honom nästan inte längre, det vet jag, han citerar nog det mesta från minnet.

Jag blir nästan yr av att tänka på hur ofta vi suttit just så här, ibland i lust, annars nöd, hungriga eller mätta, med Boken uppslagen, hjärtat öppet och jordmånen god. Sju ungar har sprungit runt här, slagit sig i dörrposter och bränt sig på vedspisen i gjutjärn, medan Far har läst ett kapitel eller två. Sju ungar - bara två är vid liv.

Han högg ved idag, gubben min, men kom tillbaka in snabbare än planerat, blek och rädd, lätt förvirrad, sedan lugn för att dämpa min skräck. Har du ont i bröstet? Strålar det ut i armen? Han svarar nej. Om du dör vill jag dö, har jag sagt till honom, mest om natten när både han och klarsynen sov. Nu är vi där, på kanten, med tårna i vattnet på stranden till dödsfloden. Är det rimligt att jämnt vara rädd? Blir det bättre när allting är sagt?

”Och så evangelietexten”, säger jag när den höga visan är sjungen och boken stängd. Han säger ”Vad då?” och jag upprepar mig med höjd röst så att den kupade handen runt örat ska kunna fånga orden, tillägger ”Evangeliet som bär ditt namn, älskling.” ”Jaså den”, säger han som om han tänker på en sång. Vilket han gör, förmedlar det till synes torra som den aria det trots allt är. Min kärlek är ett unikum, den felande länken mellan tondövhet och musikalisk briljans.

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud... Allt blev till genom honom... I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Jag sluter mina ögon och tänker på våra barn, Siv med sina bensår och Ingvar med sin sorg. Och inget vill läka, varken det ena eller det andra. Älskade Frälsare, viskar jag och ber för dem utan särskilt många ord.

När ens yttre skrumpnar och leder stelnar men man aldrig blir äldre än sjutton inuti är det ibland utmanande att orientera sig och komma rätt mellan de hållpunkter som utgör livet i ”Jämpland”, mitt Jämtland med skogen, ungar och potatisland, plocka hallon och hjortron, slåss om blåbär med en älg och svampar med en björn, avnjuta vår stund, vår söndagspassion när ungarna sov eller lekte eller var ute, efter kyrka och lunch och en kanna kokkaffe med dopp.

”Jag måste lägga mig”, mumlar han och suckar, innan han reser sig mödosamt och tar sina små hasande steg till kökssoffan. I vedspisen knastrar granen som vi tog ner i fjol, den stora mitt på lägdan där korpen hade byggt bo som den övergett, flyttat hemifrån, lämnat byn.

Andas han tyngre än normalt? Eller snarkar han bara som vanligt?

Knappt en kilometer bort övergavs för några veckor sedan vårt kapell en måndag och såldes som bostadshus samma fredag. Nu bor familjen Karlsson där, två vuxna, två barn och en pudel. I början av förra seklet bodde både Gud och mor och far där, de sistnämnda på övervåningen i enrummaren med kokvrå som ibland var pastorsbostad, annars söndagsskola, emellanåt en plats för gråt eller själavård eller yta för syjunta efter äldstemöte när inte Gitarrsystrarna övade där.

På femtiotalet var det väckelse i trakten kring sjön. Far var pastor redan innan det skedde och kvar som herde fem år efter att allt igen återgått till kyrklig vardag. Ingen var mer förvånad än han över de två åren när det sjöd som intensivast. Vad var det som fick det att hända? Varför ebbade det ut?

”Minns du”, säger jag, ”när vi hämtade gamlingarna på packmoppen för att de inte kunde ta sig till kyrkan.” Han svarar inte men jag vet att han minns. ”När vi puttrade fram en tre, fyra personer på denna livsfarliga farkost och närmade oss det gamla kapellet, hur man liksom kände det i luften, förväntan, mättnaden av Något. Och heligheten, vördnaden.”

Det finns ett mått av sorg över en kyrka som görs om till bostad, en talarstol där Bibelordet en gång förkunnats som nu är sovrum och en dopgrav som har gjorts om till bastu och relax. Tiden har väl sin gång, så det är väl bara att acceptera. Kyrkor står tomma när landsbygdens folk flyttar eller dör eller dör när de tvingas flytta in på ålderdomshem.

Det blåser ute och regnet tar paus. Björkarna har just slagit ut, hela naturen andas liv och sjunger sin lovsång till Skaparen. Och här är vi, gubben och jag, i ett fyrtiotalskök på tolv kvadrat. Vi borde renoveras, vi och vårt kök. Eller också är vi helt perfekta som vi är.

”Allt är bara nåd”, säger jag. ”Johannes. Nåd.”

Plötsligt rycker det till inom mig, en ögonblicklig isande panikkänsla, som om jag faller fritt. En skarp smärta skjuter genom huvudet och jag spärrar ihop ögonen. Sedan ro, frid.

När jag öppnar ögonen ser jag mig själv ovanifrån. Kaffekoppen har vält, jag ser mitt huvud vilande på bordet, kinden i kokkaffet. På kökssoffan vänder sig Johannes om och frågar hur det är. Jag försöker svara att så här bra har jag aldrig mått, innan jag får fart, passerar inner- och yttertaket och försvinner ut i det ljuvliga majvädret.

.................................................

Mars månads novell är en skröna om småfrågor som livet och konsten.

KAHLOS STÅL
Fyra minuter över sju knackade hon på dörren. Trots att jag var förberedd kände jag mig inte redo. Det var en chock att se henne genom dörrens lilla fönster.

”Frida.”

Hon hälsade med hand och underarm, reserverat eller bara som sig själv. Handen var sval, jag skämdes för min fuktiga respons och vågade nästan inte möta hennes blick.

”Kom in.”

Jag mumlade, glömde säga mitt namn men kom åtminstone ihåg att hålla upp dörren. Hon verkade flyta fram, det enda som hördes var ljudet av tyg mot golvet. Den blå dräkten bars som av en drottning, svart schal över axlarna, dubbla halsband och tunga örhängen. När hon stannade och vände sig om för att invänta riktning genomborrades jag av ögonen, kolsvarta och urstarka. Jag försökte återfå kontrollen över mig själv, log och gick förbi henne, mot mina nedskrivna frågor, mitt skissblock och min plan. Hon doftade, av alla blommor i det svarta håret, av en parfym jag kände igen men inte kunde placera. Och av gata, rå och primitiv.

”Hitåt”, sa jag och pekade. Jag ledde väg in det kyffe som andra kallade sovrum men jag min salong. ”Kaffe eller te?”
”Tequila”, sa hon.

Naturligtvis. Medan jag förberedde drinken såg jag henne röra sig längs den välfyllda bokhyllan. En brunbränd hand med korta, mörkröda naglar läste av titlar som samtidigt viskades fram. Vid den begränsade ryska avdelningen stannade hon till.

”Leon”, mumlade hon. Jag visste inte vad hon menade och frågade om hon hittade något som hon gillade. ”En gammal bekant bara”, svarade hon.

Sedan gav jag henne glaset. I fantasin skålade vi och log mot varandra, ljuset dimmades automatiskt och vi kröp upp i den mjuka soffa som rummet så innerligt saknade och talade ut, stora frågor, briljanta svar. I verkligheten brände jag tungan på en första klunken kaffe och lyckades med möda undvika att spotta ut det.

”Hur vill du ha mig?” sa hon.
”Om du kan sätta dig där”, sa jag och pekade mot den bruna fåtöljen.

Innan hon satte sig tog hon en klunk av drinken och placerade sedan glaset på pedistalen bredvid en byst i brons. Mäster Bach såg bister ut. Kanske uppskattade han inte den oväntade trängseln på hedersplats. Med mitt skissblock i ena handen och det mjuka tygskrinet med blyerts- och kolpennor i andra satte jag mig mitt emot henne. När hon placerade armarna i kors med händerna vilande på underarmarna, avgav hon en air av klass - konstnärlig och mänsklig.

Och plötsligt slog det mig att hon var här, i mitt rum. Jag ville inte stirra men kunde inte låta bli. Det vackra ansiktet, den omisskännliga antydan till mustasch, ögonbrynen som utan avbrott fortsatte över näsan, ögonen som så uppenbart speglade hennes tyngda inre. Hon var en konstnärlig kraft, ett mexikanskt nationalhelgon och ett mästerverk i sig själv.

”Du ser rädd ut”, sa hon plötsligt och allvarligt.
”Rädd?”
”Är du rädd för mig?”

Jag försökte att le avslappnat men lyckades inte.

”Du är en stor konstnär”, försökte jag. Min röst darrade och jag hatade den för detta, hatade mig själv för att jag inte lyckade kontrollera mig bättre än så här. ”Jag har väl helt enkelt stor respekt för dig.”

Under några ögonblick såg hon ut att vara på väg att resa sig och gå, som om hon hade bättre saker att göra än att umgås med en beundrare.

”Berätta lite om dig själv”, sa jag och drog efter andan, tog upp block och favoritpenna och drog några första tunna kolstreck på det tjocka papperet, hennes hals, lång och ståtlig.
”Allt är sagt”, sa hon.
”Inte här. Inte till mig.”

Hon harklade sig, jag tolkade det som aningen irriterat men kunde ha fel.

- ”Berätta igen, varför är jag här? Vad vill du ha av mig? Vad handlar projektet om?”

Jag mötte hennes blick, allvarlig och uppriktig, och la ner block och penna i knät.

- ”Varje konstnär”, sa jag och försökte låta som om jag visste vad jag höll på med, ”drivs av i grunden en enda kraft - var och en sin egen, olika för olika konstnärer. Det jag försöker göra är att i ett eget verk fånga denna urkraft.”

Nu var det sagt och jag höll andan utan att tänka på det. Hon stirrade på mig och nickade till slut.

”Urkraft, alltså? Och du anser att min urkraft är ... vad då?”
”Vi har aldrig träffats”, sa jag i ett försök att artigt sänka garden något. ”Jag har en aning. Men låt oss se vart konsten tar oss.”

Jag spydde nästan åt mig själv och mina högtravande ord. Det var drama som på Dramaten, yviga gester utan liv och det slags språk som bara talas från en scen.

”Min far är fotograf, visste du det? Vårt hem har alltid varit en naturlig mötesplats för konstnärer och stora tänkare. Men det var inte förrän efter olyckan som jag började måla.”
”Bussolyckan?”

Hon nickade.

- ”Smärta”, sa jag, ”föder stjärnor och ångest skapar mästerverk.”

Jag visste att det var ett patetiskt uttalande så snart orden smet ut. Det var visserligen sant för mig, jag tänkte på Kurt Cobain, van Gogh och Amy Weinhouse och tusen andra. Frida log mot mig som mot ett barn som visserligen försökte men helt enkelt inte visste bättre. Det var det vackraste jag sett i hela mitt liv.

”Hur gammal är du?” frågade hon. ”Vad vet du egentligen om smärta?”
”Jag är arton.”

Nu fanns ingen återvändo.

”När du var arton tog du en busstur med din pojkvän Alejandro som slutade i katastrof. En spårvagn krockade med er och tryckte ihop bussen, en avbruten ledstång av metall drevs rakt igenom dig, från ryggen genom ... framsidan av ... bäckenet.”
”Du kan säga ordet”, mumlade hon.
”Och i olyckans efterspel drog en idiot ut ledstången och förvärrade dina skador. Ryggraden var av på tre ställen, nyckelbenet och ett par revben var brutna, ditt högerben hade stora skador som aldrig riktigt skulle läka. Ska jag fortsätta? I olika omgångar fick du ligga helt stilla i olika gipsformar, direkt efter olyckan men även senare i livet när de bröt upp din ryggrad igen för att få ordning på den, vilket de fö övrigt inte fick. Och din make Diego skulle komma att vara otrogen mot dig upprepade gånger, till och med med din älskade syster. Du och Diego fick flera missfall, du skulle aldrig komma att bli en mor. Och du har missbrukat alkohol och smärtstillande medicin i många år.”
”Det räcker”, mumlade hon.
”Din urkraft”, sa jag, fullpumpad av adrenalin, ”är din smärta. Jag beundrar den lika mycket som jag beundrar dig.”

Det var tyst länge. Redan när jag började att lista upp hennes skador visste jag att jag hade gått för långt. Men hon var här nu och chansen skulle aldrig återvända. Jag hade tänkt på detta alltför länge. Och jag menade varje ord. Konst var min passion, som livet själv. Kanske till och med större än livet. Min största idol hette varken Picasso, Kahlo eller van Gogh utan Khaled-al-Assad. När terrorgruppen IS år 2015 intog staden Palmyra - en urgammal syrisk stad på FNs världsarvslista med mängder av vackra konstverk, statyer och monument - förstörde man allt av antika verk som man kunde hitta. Khaled-al-Assad, som då hade varit ansvarig för stadens antikviteter i över 40 år, försökte tvingas avslöja var han och hans team hade gömt ett antal antikviteter. När han vägrade avrättade IS honom genom offentlig halshuggning. När jag tänkte på det blev jag nästan tårögd. Kunde man få avsluta sitt liv på ett bättre sätt?

”Nå”, sa jag försiktigt. ”Håller du med mig?”
”Det finns några saker som du måste förstå”, sa hon. ”Det du beskriver är inte bara punkter på en checklista, det är mitt liv. Du talar om det som om det vore ett ... ett recept.”
”På ett sätt är det väl just det. Recept till stor konst.”

Hon reste sig och sträckte på sig, uppenbart besvärad av smärta. Hon gick runt fåtöljen ett par varv, korta steg, som om hon övervägde huruvida hon skulle stanna eller gå. När hon började tala var det lågmält, som ett förskalv före utbrott.

”Det du tror dig veta om smärta har du funnit i böcker. Du har uppenbarligen läst min biografi, eller snarare någons återgivning av vissa händelser i mitt liv, men du har inte levt det själv, varken det smärtsamma eller det ljuvliga och lyckliga, det som inte står i någon bok. Troligen har du aldrig upplevt verklig förlust själv för att sedan tvingas söka överallt för att återfå livsgnistan. Jag gissar att din familj är relativt intakt och att din kropp fungerar acceptabelt. Du har säkert vänner som du kan ringa om du behöver. Kanske har du någon du älskar och kanske älskar denne någon också dig.”

Det var inte läge att kommentera, trots att jag hade saker att säga. Dessutom var allt hon sa sant.

”Nej, jag håller inte med. Smärta är ingen urkraft, den är en tjuv, en bedragare, som inte har gett mig någonting gott alls. Ingenting. Min fysiska smärta har fråntagit mig tusen möjligheter. Min själs plågor har bara förlamat mig. Och de droger som man gett mig för att uthärda all smärta har bara bedövat min fria tanke och berövat mig idéer och inspiration.”
”Men dina tavlor!” utbrast jag. ”Din konst! Alla mästerliga återgivningar av dina smärtsamma erfarenheter!”
”När du finner din talang så utövar du den efter bästa förmåga. Du kanske återger händelser, platser och personer som funnits eller finns i ditt liv och använder dig av dina erfarenheter. Detta hade jag gjort även utan olyckan, missfallen och otroheten. Om jag hade sluppit smärtan hade jag kunnat göra det ännu mera frekvent.”
”Men inte lika bra.”

Smällen på min kind var stenhård och nådde mig innan jag ens märkte att hon tagit stegen fram till mig.

Plötsligt öppnades dörren och mamma tittade in. Hon stirrade på mig där jag satt på en pinnstol framför den bruna fåtölj där en affisch hängde över ryggstödet. Bilden på affischen, Frida Kahlo i närbild, stirrade på oss båda.

”Vem pratar du med?”

Jag tittade på mamma, blickade tillbaka på den vackra bilden av Frida som sagt mig så mycket, både idag och dagar som gått, och sa det enda jag kunde komma på:

”Det är ett skolprojekt.”
”Skolprojekt? Vilken skola då?”
”Jag har bestämt mig för att söka in på Konstfack igen.”

Hon suckade.

”Har konstnären lagat mat som jag bad dig?”
”Konsten är viktigare än mat.”

Mamma skakade på huvudet och bad mig äta affischen till middag.

MATILDA
Andra pris i Tidningen Skrivas stora sommartävling 2018. Juryns motivering:
»Trovärdiga samtidsdetaljer skänker tyngd och auktoritet åt en näraliggande dystopi.«

"Mitt i natten ler hon mot mig. Hennes huvud vilar på min arm, en liten hand krafsar i mitt skägg. När hon till slut somnar vågar jag inte röra mig.

Drömmen och minnena lyfter mig varsamt. Vårsolen skjuter försommarpilar mot tveksamma ögonlock, påslakanet ligger korvat vid mina fötter och täcket i en hög på Hennes sida. Shit, tänker jag, plötsligt klarvaken. Dagen D.

Två ostmackor förbereds och intas på rutin. Den första klunken Zoegas skånerost är en snudd på religiös upplevelse. Borstar tänder och hår med bristande entusiasm. Invandraren i spegeln stirrar på mig genom mina bruna ögon och hävdar sig härstamma från faraoner. Norrlänningen i mig ber mig korrigera min självbild.

Det är en kamp i motvind varje morgon, detta det personligaste av möten. Igår när nya vännen sa "Vi gör det snart igen" och jag ännu en gång insåg hur oerhört vacker hon var, var det ändå egna brister som ekade allra klarast inombords. Varför, under sex, envisas med att ha persienner nere och varje glödlampa släckt? Skammen, självföraktet, varifrån kommer det?

Matildas dörr är stängd när jag ska gå, så jag sms:ar Anna. "Jag åker nu, tror M behöver dig, ringer när det är över." Hon svarar med ett hjärta.

Den skallige ynglingen är ute och går med sin väldiga schäfer när jag cyklar mot jobbet, jag ser honom på långt håll utanför Coop. Mannen är bred som en blocköverskridande flyktingöverenskommelse, jag vinglar till och tänker för ett ögonblick att jag ska vända. Å andra sidan, varför?

I det korta mötet stirrar vi på varandra, förakt och fruktan utbytes trådlöst. Pulsen bultar i mina öron hela den långa raksträckan mot bussgaraget. Jag är rädd för någon jag aldrig talat med och övertygad om hög sanningshalt i fakta som jag innerst inne anar är grundlösa rykten, samtidigt som jag skäms över känslor som jag inte kan kontrollera. Är jag rasist om jag hatar vita rasister?

Mattias på jobbet möter mig med blicken när jag säger "God morgon. Är det bra?" Han nickar bara, säger något om buss nummer fyra, bromsar som kärvar, ta tvåan. Den nya killen som kör inlandet via Sidensjö - David? - öppnar sidorutan när han glider förbi i sin buss och frågar om det är idag. Jag nickar och ler. Han tillägger att han engagerat hela byn, alla har varit inne och röstat (utom Byström som inte ville lägga sig i), jag har en bra känsla, det kommer att gå bra, Ahmad. Jag nickar och mumlar ett tack innan han stänger fönstret och åker vidare.

Fyra vändor hinner jag med, tur och retur Köpmanholmen-Örnsköldsvik. Ingen har anledning att klaga på upplevelsen, jag stannar när jag ska, tar betalt och lyckas hålla tiden exakt, utan att för ett ögonblick vara närvarande. Kanske har de flesta läst Allehanda och förstår, möjligen känner de inte ens igen mig, en brun hud bland många andra.

Efter sista turen ser jag taxin som väntar vid garaget när jag parkerar bussen. I teorin borde jag kanske känna tacksamhet över att bli hämtad i taxi, lite lyxigt och så. Som att från dödscellen strax efter lunch prisa kocken för att den sista måltiden tillagats enligt perfektion.

"Vilket väder!" säger taxichauffören och fortsätter att prata hela vägen. Om vad? Jag kan inte säga, jag mår illa och har svårt att finna ord.

När vi närmar oss Fjällräven arena ringer jag Matilda men kommer direkt till telefonsvararen. Hon vet att jag hatar att inte kunna nå henne men bryr sig sällan. Så jag ringer Anna som svarar omgående. "Oroa dig inte, vi ska snart äta brunch, allt är ok, fokusera på dina föräldrar så tar jag hand om din dotter."

Olika rykten har florerat om upplägget för dagens event och jag väljer att tro det mest positiva, att jag om en stund ska få träffa MaMa och Abba ansikte mot ansikte, kanske när de sminkas eller under en måltid. Realisten i mig fruktar dock det värsta, ett akvariemöte på varsin sida om en tjock glasruta, där mor vinkar till mig med de vackraste av händer, de som tröstat mig så många gånger och som så modigt vinkade av mig en gång för länge sedan på min väg mot okänd framtid, och min älskade far blickar fram bakom tevesminket med sina kärleksfulla, lite sorgsna ögon, innan vi alla tar ett själlöst icke-taktilt farväl.

Utanför arenan står en lastbil prydd med TV4:s logo. Publikkön ringlar sig långt ner mot havet i Örnsköldsviks vackra hamnområde. Solen som värmer huden när jag går ut ur taxin kämpar för att om möjligt penetrera sig djupare men misslyckas. Benen i mina ben försöker utan särskild framgång meddela musklerna att de faktiskt också måste hjälpa till för att detta ska bära hela vägen.

En tanke slår mig. Med mobilens hjälp besöker jag TV4:s hemsida där en länk till programmet finns högst upp. Ett ungt par - två stiliga män i ryska flaggans färger - leder omröstningen, följt av en bildskön syrianska som enligt biografin nyss fått svenskt skivkontrakt. Först på plats elva och tolv hittar jag mina föräldrar, båda leende men förvirrade, nästan skräckslagna. Varsamt meddelar mina fingrar dem att det kommer att gå alldeles strålande.

Bredvid informationen om omröstningen finns en annons. Stadsministern i den nya koalitionsregeringen, en ung bleking, visar upp vita tänder bakom texten "Det nya starka Sverige". Jag ryser till vid tanken på den oheliga korsning mellan arbetarrött och brunt som regerar över konungariket Sverige, fortfarande skakad över den röra - kall, klibbig - som blev det befruktade odjurets avkomma.

"Ingången till höger", säger en av många funktionärer i röd vindjacka och pekar när hon ser min gula biljett. Först när hennes kollega tar mig i armen och leder mig framåt reagerar även min kropp. Bakom mig bildas en kö, vi är ett tjugotal som följer med, tysta och lydiga. I det konferensrum där vi till slut hamnar har sex sminkstationer satts upp. "Sitt här tills ni blir uppropade", säger någon, "det finns frukt och vatten längst bak".

På de äggskalsvita väggarna hänger foton som är någon meter höga, spelare från MODO Hockeys historia: Foppa, Magnus den väldige Wernblom, Markus Näslund. Detta är hemmaplan för mig, jag borde känna mig uppspelt. Allt jag kan tänka på är att jag för första gången på två år befinner mig endast en tre, fyra stängda dörrar ifrån mina föräldrar. Och att jag kanske inte ens får träffa dem på riktigt innan det är för sent.

Efter sminket leds vi in i hallen och ut på det som vintertid är hockeylagets hemmaplan. Vi placeras på de två första stolsraderna framför den scen där en ung man i kycklinggul kostym repeterar skämt utan mikrofon som jag hoppas aldrig ska bli skämt med mikrofon.

En publikvärd med stora hörlurar och matchande glasögon förklarar på klockren stockholmska hur allt kommer att gå till, vad vi får och inte får göra som anhöriga och att vi måste - måste! - behärska oss om resultatet går oss emot, inga överdrivna reaktioner, det är trots allt teve, det finns begränsningar för vad sponsorerna accepterar. Jag vill fråga om det är tillåtet att kasta upp i reklampausen.

Medan arenan snabbt fylls med barnfamiljer och översminkade tonåringar som hoppas på sin sekund i nationell teve, försöker jag tänka logiskt trots paniken. Är det något mer jag kan göra, kan jag rösta fler gånger, hjälper det att be? Någon bredvid mig viskar freakshow, och det räcker för att mitt skyddande membran ska gå sönder och en isande skräck ska sippra in. Plötsligt vet jag att detta kommer att gå åt helvete.

Ljuset tonas ned - fem, fyra och tre, intro. Publikvärdarna viftar igång oss, klappa nu, jubla som om det är tidernas bästa show, vilket det ju ÄR! Den gula kostymen flyger in på scenen under publikens jubel, han är bekant, de har honom på bild i barnrummet bredvid Babblarna och en ung Justin Bieber.

"Örnsköldsvik" ropar han, "välkomna till Andra chansen, jag är Jan Banan. Är ni laddade?" Barnen skriker, bananen ler. "Ikväll har vi tre av Sveriges hetaste artister på plats i arenan. Vi ska genast släppa fram den första. Är ni redo? Mina damer och herrar, ge en varm applåd till Calippo Summer och deras färska hit DANSA PÅ STRANDEN."

Tinnitusfrämjande skrik. Jag stirrar mot scenen i förundran, jag hör och ser den unga publikens reaktion och förstår inte. Man måste ha gett mig biljett till fel event. Men så, innan det pastellfärgade sång- och dansnumret är slut, byter producenten bild på storbildsskärmarna. Under en transparent klocka som räknar ner från två minuter ser jag plötsligt min far och min mor. Bakom dem står Gul Kostym, han ler mot kameran, pekar på MaMa och formar ordet "Rösta NU!". Min högra hand griper den vänstra, jag river och river och hoppas på blod. Hur ska jag annars kunna veta att detta är på riktigt?

Det darrar till i fickan, någon ringer. Matilda, tänker jag, tar snabbt upp telefonen och betraktar skärmen. Ingenting. Inget meddelande, inga missade samtal. Då slår det mig att något liknande har hänt en gång förut, harmlöst men dödligt, som en diskret krusning på ytan före en tsunami eller en oskyldig inandning innan ett förödande besked. Den gången hade Matildas mamma lämnat oss.

"Vilken start!" ropar programledaren, samtidigt som den bakre delen av scenen börjar snurra och sex personer kommer fram sittande på hippa barstolar. I min fars ansikte, fasa och skräck. Min mor ser tom ut när hennes ögon sveper över arenans publik för att om möjligt kunna upptäcka sin förstfödde.

"Och nu, det stora ögonblicket", säger han och läser innantill. "Tack vare ett generöst initiativ från regeringen har några av alla de tiotusentals som varje år söker asyl i Sverige fått komma till Andra chansen. De har besvarat frågor om så skilda ämnen som allemansrätten, kristendomens olika förgreningar i Sverige och det svenska musikundret. Utifrån resultaten har ni tittare sedan fått använda er demokratiska rätt. Detta är den sjätte och sista deltävlingen då vi tillsammans röstar fram finalister till Globen och chansen till ett permanent uppehållstillstånd."

För ett ögonblick tycker jag mig möta MaMas blick, jag vinkar och skriker trots förbudet men överröstas av kraften i ett viftande guldfärgat kuvert och orden:

"Sverige: vi har ett resultat!"

I Februari månads novell, LAGER PÅ LAGER, besöker vi en fin toalett.


LAGER PÅ LAGER
”En människas jord bär en skatt väl dold, i lager på lager på lager.”

Jag stirrar på meningen på telefonskärmen. När jag skrev den - för en livstid sedan eller möjligen idag - var jag tillfreds och menade varje ord. Det var ett inspirerat ögonblick av insikt och känslorus, hommage till älskad dotter.

Vi anlände till eventet i just denna känsla, hand i hand, som om dagen tillhörde oss båda trots att den bar mitt namn. Sedan ankomsten har idel vänlighet och leenden sköljt över mig. Artigt imponerade medmänniskor har polerat min smickrade och mycket tacksamma självbild. Ändå sitter jag på toaletten i min tjugotusenkronors-dress och vill inte komma ut.

Dörren till damtoaletterna öppnas, höga klackar kommer in och jag hör mitt namn i form av en fråga med prefixet Fru. I denna dess ytligaste av former ekar namnet av tomhet - en etikett på ett objekt. Som för övrigt svarar att Hon eller Jag eller möjligen Det är alldeles strax redo, ett ögonblick kära du.
Min man viskar säkert en bön för mig just nu. Vi har dragits med varandra så länge att jag vet att han vet: något har skitigt sig rejält. Den förändring av atmosfäriskt tryck som plötsligt föll över denna smått mytiska byggnad likt en överraskande vinterkräksjuka kan bara ha kommit från en källa: moi. Ibland önskar jag att hans förmåga till tro på högre makter skulle ha smittat av sig även på mig efter alla våra år tillsammans. Jag brukar skämta - alltför ofta, alltmer krystat - att hans rekommendation av lägenhet för några år sedan baserades på ett slags tecken från skyn. Om man går ut på den mikroskopiska balkongen och lutar sig så långt man kan åt vänster, kan man se Jesus på korset genom fönstret i en närbelägen kyrka i Gamla Stan. Nåväl. Han har trots allt stått ut med mig år efter år, herr Lagerbladh - imponerande, med tanke på att jag vid egna balkongbesök mestadels lutar mig åt höger och den plåtburk som utan protester eller skuldbeläggande accepterar fimparna från mina välgörande cigariller.

Jag kastar ett getöga på det frestande paketet i min handväska, reflekterar över huruvida brandlarmet kommer att aktiveras om jag tänder en - och om det i så fall är värt det - men bestämmer mig till slut för att låt bli. Även om jag på sikt ämnar försöka skapa mig odödlighet i dessa vackra rum, känns olovlig smygrökning med medföljande brandkårsutryckning som fel taktik.

Min mor ignorerar med hundraprocentig säkerhet eventuella tryckförändringar i rummet eller hufvudstaden eller för den delen hela universum och avnjuter i detta ögonblick sin egen bubbla av eufori. Denna min högtidsdag är hennes livs klimax. När hon på sitt krävande, kvävande sätt alltid hävdat att jag kan bli vad jag vill när jag blir stor - jag som kunde läsa när jag var tre och snabbt uppvisade många andra tecken på intellektuell begåvning men som, i stället för att bevisa denna min storhet vid de formella bjudningarna hemma genom recitation av Proust eller Dostojevskij, föredrog att anta en clownens roll - var det detta hon då såg framför sig? Viss inridning krävdes förstås innan hästkraken förstod att man bör ta allvar på allvar och följa de spår i sanden som jag för sent insåg var mors egna.
När jag på min femtioårsfest efter ett par glas Prosecco reflekterade över denna livsresa med tvivelaktigt fri vilja, hörde jag henne fräsa ”Egoist!” och insåg för sent att jag hade sagt det högt. När hon lämnade rummet hängde den kvar, odören, känslan av svek och otacksamhet. Lager på lager.

Min nuvarande tillfälliga exil på ovanligt vacker toalett har ett förord: En man håller upp dörren för mig, hans hand för mig framåt, ömsom vilande på mitt ryggslut, ömsom höger skinka, som om handen var för tung eller mannen för svag.

Nytt ljud från öppnad toalettdörr, nya klackar men lägre eller kanske bara bredare. Skrap av stolsben på klinkergolv. Jag hör vem det är, inte via orden som uteblir eller andningen som är som allas och ingens. Raspet, blyerts på papper, snabba ord och ritsch. Genom millimetertunn öppning mellan tröskel och dörr glider ett blått papper in. En ilning av själsfrid rinner över min kalla hud, jag tar upp det som är min dotters primära kommunikationsmedel sedan många år och läser orden:
”Vad händer mamma?”
”Kan vi åka hem?” viskar jag genom dörren. Jag vill krama henne och gråta, få tycka synd om mig själv en stund i sällskap av någon som förstår, samtidigt som jag av erfarenhet vet att den trånga toaletten bara skulle ge henne panik.
Ljud av blyerts, ny lapp.
”Berätta. Vi är ensamma.”
Och så ett hjärta.

Så jag återger den händelse som gled förbi som en vålnad strax före kaffe i guldpläterade koppar men blir snabbt avbruten av ny toalettbesökare. Med strilandet som enda bakgrundsljud börjar jag känna mig löjlig. Vad finns att berätta när ingenting egentligen hände? Men det är svårt, det handlar om så mycket mer, uppdraget kommer med ballast, min egen såväl som jobbets. Tidigare liknande sammanhang - deltagande i företagsstyrelser och ett par ordförandeskap i föreningar - har visserligen oftast gått relativt smärtfritt. Som ung, smart kvinna omgiven av medelålders, medelbegåvade män var de första åren efter utbildningen tuffast, sedan lärde man sig spelet. Visst skvallrades det om skrämmande händelser i branschen bland mina väninnor men jag slapp uppleva det själv och då hände det inte riktigt på riktigt, eller hur?
Här, däremot, hade spökena gjort sig hemmastadda, hit hade de skaffat sig egen nyckel långt innan jag passerade dörren för första gången.

Toalettspolning, dörr nummer ett och två öppnas med snabb handtvätt som mellanspel. I tystnaden som följer knackar Sofia på dörren. ”Berätta” betyder det.
”Jag platsar inte här”, viskar jag.
Sofia morrar och stampar ena foten i golvet, skriver snabbt något och skickar in lappen.
”BERÄTTA!”
Så jag berättar, om välkomnandet, alla vackra ord, mumlar mig förbi alla de praktiska detaljer som utgör formalian en dag som denna och anländer till Händelsen, den Uppburnes artiga leende när han på sin välpolerade privatskola-svenska, med blicken än hit än dit, talar och deklamerar och reciterar sig igenom sin högtravande tiominutersversion av ett ”Välkommen hit, det ska bli kul att jobba tillsammans”. Och så hans hand på mitt ryggslut på väg söderut.
”Det var allt och det är så löjligt”, mumlar jag och håller med nöd och näppe tillbaka tårarna.

När jag slutat tala ekar det, inte av tystnad utan av gårdag. Kvällen före hade vi pratat om just detta, via teckenspråk och tusen och en små anteckningsblad, först allvarligt, sedan alltmer flamsigt. Nidbilden som vi målade upp, med verkligheten och sanningen som indigoblå bakgrundsfärg, rörde naturligtvis inte oss, det hände andra, det gällde annan tid och andra slags kvinnor, mycket yngre och betydligt sexigare.

Framemot midnatt hade Sofia hämtat en av barnens julklappar, rivit upp omslagspapperet och lagt den i mitt knä. Från en decimeterstor tunn platta i tyg löpte en lika tunn kabel. När hon tryckte på den knapp som kabeln var ansluten till aktiverades svaga elektriska stötar, en leksak avsett för det av hennes barn som ärvt buset och clownens attribut av en mycket stolt mormor. Stoppa denna i BH:n i morgon så får du nog vara ifred, hade hon sagt genom att demonstrera och vi skrattade åt det så som jag bara skrattar tillsammans med denna förunderliga varelse.

Älskade Sofia. Vår relation, mycket taktil till sin karaktär, och den självklara närhet som vi alltid levt i har ofta känts omtumlande och många gånger som mer än vad jag förtjänar. Den där initiala iskalla insikten om att vi fått en dotter med ”särskilda behov” hade visserligen orsakat en slags jordbävning i familjen Lagerbladh. Ändå klarade vi oss ifrån alltför dramatiska kriser under hennes uppväxt. Initialt drog den oss vuxna isär, samtidigt som den, lika starkt, väckte en himlastormande kärlek till och omsorg om Sofia i mig. Men vi höll ihop, gubben och jag, inte minst med hjälp av Sofias smittande livsglädje.

I ljuset av min egen erfarenhet med kvävande krav via ljummen modersmjölk hade det känts självklart, om än aningen hjärtskärande, att få inpränta i Sofia att hon var vidunderligt älskad, att hon verkade vara av medelbegåvning och att hon kan bli väldigt mycket när hon blir stor men inte allt. Och hon tog det. Hon fann sin passion och startade sitt första företag när hon var sexton, med inriktning på korta, välformulerade texter på trycksaker såsom vykort och lyckokakor. Ordet ”banalt” hade använts om denna syssla fler än en gång av hennes mormor, tills mormor en dag insåg att företaget drog in mer pengar än vad hon själv gjorde.
”Fru Lagerbladh, om fem minuter öppnas dörrarna, jag måste insistera.”

”Ge mig tre”, sa jag så samlat som jag förmådde. Jag kunde fysiskt känna den tvekan som dröjde sig kvar med den stressade assistenten utan makt över tid eller fru Lagerbladh, innan hon till slut vände på klacken och gick ut. Jag ställde mig upp, rättade till min kjol och öppnade dörren. Utanför stod Sofia med uträckta händer. I den ena låg leksaken från igår, i den andra en lyckokaka. Hon bröt den itu som man bryter bröd, rullade ut den lilla papperslappen utan att för ett ögonblick ta blicken ifrån mig och vände texten mot mig.
”Idag är du balens drottning”.

Ett par minuter senare gick vi ut från toaletten tillsammans. Lättnaden hos assistenten - enligt namnskylten en Selma - var oerhörd. Jag kramade om Sofia och följde efter Selma genom den långa korridor som avslutades av två mäktiga dörrar. Den Uppburne stod utanför, han hade något dött i blicken men sken upp när han såg mig. Med viss tveksamhet närmade jag mig honom. Jag ville säga Jag är mor och drottning, fri och orädd, jag bär vapen som inte är synliga, i lager på lager, och kan sannerligen gå in i ett rum utan hjälp.
Men så öppnade två ynglingar dörrarna och jag glömde honom. Det var dags. Jag skulle få träda in i det rum där jättar skapat hjältar och män har varit möss. Där, min stol, nummer sjutton. Och här är jag, en av de Aderton.