Morfadren

Går det att skriva en roman med Instagram-korta kapitel? Går det att blanda prosa och poesi? Jag och min dotter Therese, aka @paintpoesi, tänkte prova. Här kommer manuset att växa till och vem som helst får följa. Manus redigeras regelnbundet, kapitel kan flyttas, men så får det bli den här gången, med detta bokskrivarprojekt,

@urbanjohanssonwriter

1
Dagen före min död fyller jag med dans.

Min begravning kan bli lyckad eller stel. Men kommer de att förstå?

På kvällen, på vandring, kommer regnet. Det läcker värme och medmänsklighet från öppen kyrka, psalm på svenska, opersonlig röst och akustisk gitarr.

Kyrkbänken är hård som slagen hud. Prästvigd ögonkontakt sökes, jag nekar en gång, två, och respekteras till slut. Tack.

Gör det ont att dö? Det gör ont att leva.
Det gör gott också. Så kanske.

Checklistan bockas av via mobil. Är vi många som planerat vår avfärd i Excel? I bakgrunden Lina Sandell. Åtminstone var det nog tanken.

Och det blev afton.

Mitt i natten ler hon mot mig. Hennes huvud vilar på min arm, en liten hand krafsar i mitt skägg. När hon till slut somnar vågar jag inte röra mig.

Detta mitt vackraste av minnen en natt som denna! Jag stirrar på det vita taket och undrar vem jag ska tacka.

Barn, kreativitet, kärlek. Allt annat är brus.

Och det blev morgon, den sista dagen.

Sms genom Wagnerskt ljudmoln: ”Nu.” Axelväskan, en sista blick bakåt. Lägenheten, båda plan, alla 204 kvadratmeter ekgolv, tackar för visad omsorg, för fester den fått delta i, all överjordisk musik den bjudits på och för att den redan nu vet vem som kommer efter.

Cellon som bär Tristan och Isolde är ljuvlig även genom den dörr som stängts. Kanske kan ungarna le när de kommer, le över att istället för död mötas av skönhet på repeat.

Adjö. På återhörande.

2
Ingen ringer galleriet innan öppning. Utom denna morgon och då är allt är förbi.

Hon kommer på sig själv med att stirra på ett gammalt osålt verk, Frukost på ödslig nejd 3, i plötslig förundran över att nummer 1 och 2 såldes och till vem, innan en tappad telefon når golvet och väcker henne.

Rummet är ett myllermuller, dämpade röster och känslor. Vänner som kallats dit, oklart hur och av vem. Försöker de trösta eller förklara?

Glaset på disken - frukost, Prosecco - frestas och håller med när hon tänker att hon vill bita det och svälja, faktiskt få känna något. Så kommer hon på att hon är rädd för smärta och ångrar sig.

En bror, han med alla känslorna på en och samma gång, håller om henne och säger tröstande Lilla vän, lilla vän, när det egentligen är han som gråter och behöver stöd. Hon avundas honom, vill också hoppa ner i samma lava, brinna en stund, känna och lida förutsättningslöst men stoppas effektivt av ett pärlband av inre praktikaliteter, problemlösningar och mentala checklistor, en egenskap hon hatar och, mitt i hans kram, reagerar på med vrede. Igen hoppas hon på bad i eld och på ett skyfall av svavel, igen sitter hon fast i den pragmatiska rundgång som avslutas med själv- och syskoninsikten ”Om inte hon, vem?”

Har hon drömt? Hon trycker försiktigt ner brodern på en vikstol framför två klumpar i betong med namnet ”Klumpar i betong” och drar sig som en blöt, stockholmsk decembervind bakåt genom galleriet mot personalutgången, flankerad av vänners bedömande blickar - eller är de en del av en konstinstallation hon glömt att hon arrangerat?

3
Bilfärden norrut går i grått som i dimma, han borde ha överlåtit ratten till en vän. Men han åker inte alldeles ensam. Med i bilen är en bok, med på färden, katastrof.

Gästparkeringen är den plats där extra syrgas intas för att klara den långa vandringen till grottan. Väl där måste det mesta ske på utandning.

Han går igenom färglösa rum, passerar tysta själar i alzheimerskt land och tänker, som han ofta gör, att om ni bara öppnar era munnar ska jag fylla dem med ord.

Elsie, säger en Lina, du har besök.
Mamma, säger en son, det är jag.

Kapitel åtta, säger han högt och läser om den hungrande Madame Bovary. I början, när han trodde sig tala till ett mörkt tomrum, valde han böcker utifrån fördomar och topplistor. Ett överraskande förrådsfynd väckte honom. När han sökte igenom hennes lådor fann han tonårens litteraturlistor i en handfull dagböcker. Mest omskakande var kopior av en omfattande, omtumlande välskriven brevväxling mellan hans mor, en älskare och en medsyster, ingen av dem namngivna.

Där, genom hennes passioner och fasor, förstod han att det till synes mörka rum som han matat med bagateller egentligen är ett svart hål - starkt och respektingivande, förbryllande men oerhört levande - som med våldsam kraft drar till sig och sväljer en efter en av det skrivna ordets jättar.

Han är den ende i familjen som kommer och, såvitt han förstår, den ende som vet var hon är. Därför är han den ende som kan förmedla Det. Det tar honom två kapitel att samla kraft och fem sekunder att berätta.

Hon ler och drar efter andan.

4
Han tänker på arvet och allt han nu kan göra och köpa, blossar girigt på cigarren och njuter av att få vara den patetiska, förutsägbara skiten som firar det som andra sörjer.

Visst finns det saker han ångrar, allt han hade tänkt säga men aldrig hann, den djupa sorgen över att aldrig få se faderns förvånade blick när hans förstfödde berättar hur intensivt han hatar honom. Och en krypande irritation över att den gamle inte får uppleva hur hans eget kött och blod på bästa sändningstid förslösar de pengar som det alltid ryktades om men som hans avkommor så oerhört sällan fick se.

Han lyfter sitt glas, ropar Skål och farväl till ingen särskild och dricker så hastigt att han får en hostattack.

Älskling?

Hon, hemma från jobbet nu, orolig nu, kramig och klängig nu och envist hävdande att hon är här för honom nu, så prata, han var ju ändå din far, att sörja är något helt naturligt.

Han säger det hon vill höra och hon gråter stilla. Han kramar henne, hon kysser honom, han följer hennes ledning, de älskar där i soffan, intensivt och passionerat, nästan som om de faktiskt tycker om varandra igen.

Efteråt viskar hon ord på temat Ömhet. Han säger att han känner detsamma, tänker En ny Porsche får det nog bli och ler när han inser att han just bevisat att en man visst kan göra två saker samtidigt.

5
Tuula. Medan du pratar och drar i täcket, sparkar av det och vänder dig upp-och-ner, går upp en stund och kommer tillbaka, dricker lite vatten och säger något om den lillebror du plötsligt hör och något oförklarligt jordskredsomtumlande intelligent om ett djur du såg idag, tänker jag i värmen vid din sida att någonting är fel. Du har en annan mamma någon annanstans, en som förtjänar dig, vars gener förklarar dig.

Men så minns jag att jag födde dig.

Du är ord på min penna, en evig och outtömlig källa. När jag stänger din dörr bakom mig och går ner till Aftonen vet jag att något måste ut, på papper eller skärm. I dina ögon ser jag framtid, ljus och glödande och fasansfullt skrämmande. Ska du hålla hela resan eller går det hål nånstans längs vägen?

Aldrig, viskar jag, aldrig ska jag lämna dig ensam. Och alltid, lägger jag till, alltid får du låna min hud för dina sår. Hund? säger du och vi skrattar så vi kiknar.

Pappa brukar sjunga för mig, mumlar du efter en stund, ett öga öppet, ett ben över min mage, ett annat uppe på väggen och tillägger: Jag vill inte att du ska sjunga, för då somnar jag.

När jag nästan sprängs av all kärlek verkar en sång undfly mig, min hud mot din råkar kanske avge den, för du somnar. Jag stirrar på dig. Din profil, din lilla näsa och din öppna mun, är överjordisk.

Det rycker i dig. Jag undrar om du drömmer om mig.

Morfar är borta, viskar jag. Bara till ditt sovande jag vågar jag berätta. Du älskar honom, han dig. Hur ska jag någonsin kunna säga dig som det är?

Trappan knarrar och knirkar när jag går nedåt och lillebror gnäller till. Förlåt, älskade make, jag försökte gå så tyst jag kunde. Kanske går det så här när man köper ett hus som har själ.

Jag häller upp lite vatten, sätter mig i soffan, låter filten göra sitt jobb och skriver åtta rader om min dotter.

6
Döden väntar på ingen och ingen på Döden, mumlar lillebror. Servitrisen som torkar av vårt bord lyfter trasan och hastar vidare.

Hjärtat alltså?
Hjärtat, storebror.
Men vem dör på en begravningsbyrå?

Jag känner mig febrig, svullen av gråt, utmattad. Och arg, på världen som vägrar sluta leva, på jorden som bara snurrar på. Vardagen, välsignad och helvetisk, håller mig stående och i ett stycke.

Jag kan öppna och stänga dem, fönstren till din död. Men det läcker på natten. Du pratar med mig i drömmen, långa monologer om det som varit och som är. Ibland får jag vara med, samtal så levande att vi måste ha haft dem nån gång fast jag inte minns. När jag vaknar och du är borta kan jag inte andas.

Två fåglar väckte mig i morse med sånger jag aldrig hört förut, som om de visste vad jag behövde.

Papper fram, snyter, torkar torrt och frågar Har någon berättat för mamma?
Handen upp från lillebror. Huvudskakning från storebror och oväntat ärlig reflektion: Jag tycker nästan lite synd om henne.
Jag svär, säger lillebror, hon var lättad.
På vilket jag svarar att nu hittar han på.

Och så inleds ett utbyte av meningsskiljaktigheter om Mamma, vårt sår, vår ständigt pågående konflikt, ett oväder som hovrar över cafébordet i en kvart. Inte ens våra alltför svaga Americanos och fabriksgjorda kakor med coola namn och överpriser lyckas skapa ett alternativt ämne för irritation eller öppna våra låsta positioner.

När vi sagt det som måstes säger jag det som undvikits.
- Planer för begravningen, någon?

7
Ett brev läses för mig medan jag tänker på en film, jag ser den framför mig och minns nästan titeln, den där skådisen var med, han med skeppet som sjönk, den där kända. Ljuden i rummet, ord jag känner igen men har svårt att sätta ord på, fladdrar förbi form- och färglösa från ett hål i ansikte inte långt ifrån mitt eget.

Utanför fönstret jagar en svala förbi. En övertygelse lägrar sig, stark och full med gladkänslor: om man ändå vore en fågel! När jag öppnar munnen och försöker förklara varför, för mig själv och svalan, undflyr de mig, orden som skulle göra det hela så självklart och enkelt. Den här gången var det nära, jag kan känna smaken av orden.

Det brinner i magen av irritation. Strax bakom skiner solen. Men så blåser det till och skuggorna lättar, blixtsnabbt och absolut.

Elsie, säger brevläserskan. Det är mitt namn, det är jag säker på. Hennes, kvinnans som sitter på en stol framför mig med blå såna där byxor och en vit vad det nu kallas, kan vara Petra. Eller Angelica.

Jag säger något om min farmor som känns relevant, nästan livsviktigt, hur goda vänner vi är, nästan som bästisar, och hur vansinnigt god den är, getosten som hon kärnar själv och som även hennes son älskar, han fyllde tolv när jag besökte dem på gården där de bor, det var igår tror jag.

Och på natten när alla sov, utom jag, gick hon upp och skrev, precis som jag. Tror jag. Eller vänta nu. Jag frågar henne för att bli säker. Stearinljuset fladdrar till när vi andas samma luft. Hon ser på mig med kärlek, nickar och skriver på mitt bröst: Du har det efter mig.

När jag försöker berätta tror hon mig inte, kvinnan med de blå byxorna, det syns så tydligt på henne och jag blir rasande. Hon lägger sin hand på min. Själv vill jag skrika att allt jag berättat är sant.

Elsie, säger hon och stryker med tre mjuka fingrar över min högra handflata. Begravningen efter din man Ingvar är på fredag klockan 16. Om du känner för att gå dit kan jag följa dig.

Bakom henne, på väggen mitt emot, går en fluga, jag följer den från blomma till blomma. En överväldigande sorg kommer över mig när jag ser hur många blommor den har kvar innan den kommit i mål.

8
Vi tror att han driver med oss och ändå är han död. Urnan på stubben i lunden vid vattnet är svart med guldfärgat lock och fullklottrad med vit text. Den är etthundra procent smaklös och ger sken av att vara ett fynd av det slag som en turist gör vid en basar i Kairo - en äkta kopia från urgammal nyrenoverad egyptisk gravkammare.

Även om texten på urnan är äkta är den inte den vackra psalm om himlen som titeln antyder. Med glasögon, en hel del tålamod och på nära håll kan man få avnjuta den evighetslånga låttexten till Stairway to heaven, skriven av Robert Plant när Led Zeppelin var som bäst.

Villan - det stora sommarhus där familjen och en handfull mycket nära vänner övervakar spridandet av askan - har genomlidit och överlevt en smärtsam evolution från tjugofem kvadrat kyffe utan el eller vatten. Även om pappa trivdes här som den fisk han ofta drog ur vattnet har min känsla alltid varit densamma: det är ett hus som ropar ut sin storhet med versaler men har svårt att dölja sin sanna natur som tanig tonåring i en första (lite för stora) kostym från Dressman.

Tuula har blommor i sitt hår.
Lillebror äter frukt ur medhavd skål.
Min man håller min kalla hand i sin.
Och jag? Jag gör det jag kan för att dölja vreden i mitt bröst.

Du har lämnat mig utan att be om lov.
Du gav sken av att leva för evigt men försvann i ett nafs.

Någon snuddar vid min lediga hand och jag rycker till. ”Mamma”, säger Tuula, och jag ser att hon känner av min inre storm. När jag böjer mig ner och kramar henne klappar hon med sin lilla hand på min rygg och viskar ”Du kan få leka med mina saker när vi kommer hem.”

Framför den björk där vi alla karvat in våra namn häller vi ut hälften av dig. Resten ska få simma bland gäddorna.

Tuula frågar om jag har en banan, lillebror har bajsat.
Vi går.

9
Visst tog du barnvagnen? säger min man, som om sunt förnuft och struktur är det självklaraste i världen när ens far just har begravts. Han lägger band på sig och slungar inga ord tillbaka när jag reagerar på det sätt och med de känslor som jag tycker att jag har rätt till, innan han med varsam hand styr tillbaka den vita Volvon och oss andra via en kontrollerad u-sväng.

Flankerad av tvåhundratusen granar som jag nu i teorin delvis äger reflekterar jag över en minnesstund som jag tror att pappa skulle ha gillat. Vi hans närmaste, ett tjog eller så, placerade våra tal i diverse bakfickor och samtalade istället runt fyra runda bord, lågmält och oredigerat, om vår gemensamma nämnare. Vi drack Java från hans monster till kaffemaskin och åt tårta som om allt var som det skulle. Varje hjärtligt skratt, och de var många, kändes för mig som ett skuldebrev, varje god smakbit som aska i min mun. Inälvsis smälter sakta.

Det står en okänd bil på gräsparkeringen framför huset när vi återvänder, tom och en aning oroande. Men så där, i skuggan bakom huset, anar jag barnvagnen, och för ett ögonblick släpper jag tanken på den blå Skodan.

Den låga solen, på väg ner i sjön, kastar två skuggor i min riktning när jag rundar huset för att greppa vagnen. Framför det träd där min fars aska vilar står två kvinnor, fyra fötter i hans ansikte, smutsiga skor på hans minne, och jag rodnar - av skam å deras vägnar och av djup vrede.

Sedan av plötslig, chockartad igenkänning.
Den ena ryggen, något med hållningen, känner jag som min egen.

Kvinna nummer två vänder sig om och säger Elsie, vi har besök. Med försiktiga steg, arm i arm, hjälper hon den andra kvinnan runt.

Mamma! Det är mitt inre som ropar, min mun täcks av mina händer och av lager på lager av obesvarade frågor. I en usel film om vårt gemensamma liv springer vi emot varandra leende i slow motion, softat motljus, i bakgrunden triumferande musik med för mycket reverb.

Jag är Lots hustru, en pelare av salt. Jag såg mig tillbaka fast jag inte fick, likstel, plötsligt sjuk, av längtan efter en tid och en plats som kallades barndomshem och en modersfamn när sådant emellanåt existerade.

Hennes ögon är desamma men ingen är hemma. Vi känner varandra, bundna av ett blod som har stelnat. Ser hon detsamma när hon ser på mig, ett intet, ett före detta?

Men så släpper hon mig med blicken och skiner upp. Bakom mig hör jag steg, små och snabba, drygt tre år gamla. Jag vill vända mig om för att ta emot henne men är rädd för att då förlora ögonblicket, det något trolska men besvärande.

Tula, säger mormor och ställer sig på knä. Utan att tveka det minsta springer min dotter förbi mig, rakt in i en famn som borde vara en okänds men som är hennes egen.

10
Vi dricker te ur Spisa ribb och äter kex som har gått ut. Runt ett bord en bit ifrån fördelas frukt som blivit över och uppdateringar om oss. Det bor ett hjärta av guld i Angelica. Hon lyssnar och processar lågmält, delar fakta med min man, knyter an till mina barn men släpper aldrig taget om min mor för en sekund.

Mor knaprar på ett kex, jag blåser på mitt te. Hon ser på mig emellanåt men tittar sedan bort. Hur tar man upp ett samtal som avbröts så abrupt, när tjugoåtta månader har gått? Hon blåser på sitt te, jag gnager på ett kex.

Det irriterar och fascinerar mig, gläder mig och stör, det band hon en gång skapade med Tula. Det borde inte vara så, det borde ha blåst bort, det borde finnas tusen skäl och tusen mil att gå. Och ändå var det mormors famn hon valde.

Jag tänker på min lillebror, på saker han har sagt, om sådant han har upptäckt & hört & sett & känt, om mor och hennes vardag, om böcker de har läst. Det känns som om han insett hur lite som gått in i mig men ändå har han fortsatt att ge.

Pojken är också fin, säger hon plötsligt. Jag lånar tålamod av maken och håller inne ord, om hur och vad och varför, om allt hon borde gjort, om tårarna jag gråtit och samtalen vi haft, de tysta i min hjärna, de nedskrivna i bläck.

Helt underbar, säger jag till slut.

På bordet bredvid koppen vilar hennes vänsterhand. Jag minns den från min barndom, jag minns den som igår, den hand jag aldrig släppte när högerhanden slog, när högerhanden rev mig och drog mig i mitt hår, för om jag aldrig släppte så släppte hennes skov av självförakt, av ångest och panik, och natten efter dagen fick bli lugn.

Hon tittar bort mot Tula och mumlar någonting men Tula hjälper lillebror med ord. Det heter inte dada det heter apelsin, det där är ingen Babblare, det är en mandarin.

Angelica ser på mamma och reser sig, som om något blivit sagt. Jag känner handen innan jag hör orden. Släpp mig inte, viskar mor. Kom hem till mig nån gång.

Det rycker i min hand men jag blir kvar.

11
”Vi träffas hemma hos pappa”, säger whatsapp-meddelandet i syskon-plus-pappa-gruppen. Min instinktiva reaktion är tvehövdad, båda spår handlar om ett slags beskydd av en man som inte längre behöver den.

I det första av trapphusets fem fönster - cirkelrunda, meterstora, halvmeterdjupa - sitter den katt som pappa felaktigt brukade kalla för sin. Hon stirrar på mig som om hon undrar om jag vet mer än hon, är han på långresa, har han blivit allergisk mot mig och är det därför som inte längre släpper in mig trots all skönsång jag bjudit på?

Tula frågade om sin morfar i morse och jag försökte förklara det oförklarliga. Hon lyssnade, tuggade klart sin äppelhalva innan hon hämtade sina solglasögon och dansade till Stevie Wonders Superstition som rullade i bakgrunden. Jag tolkade det som att hon tog det väl och bara behövde få skaka loss lite.

Ingen av mina bröder har kommit när jag anländer till våning fem men det är ok, det är jag som har nycklarna. Ett av två lås öppnas innan jag stelnar till. Det är omöjligt, ändå spelar någon klassisk musik i pappas lägenhet. Jag pendlar mellan instinkten att ringa polisen och springa för livet men sansar mig, sätter mig på katthåren i det runda fönstret och betraktar trafiken nedanför tills bröderna dyker upp och vi kan gå in tillsammans.

En lägenhet kan andas fritt och trivas i sitt eget tomrum, sjunga inbjudande sånger i G-dur och måla dig välkommen i varma jordfärger när du öppnar dörren och går in. I pappas behåller jag jackan på.

Våningen är enorm på alla sätt. Full takhöjd i första etage med inredning á la 1920-talets Art Deco. Innanför köket tar en spiraltrappa dig upp till andra etage, där sovrum och inbjudande läshörnor sätter tonen. I det stora vardagsrummet innanför hallen breder en vägg av fönster ut sig åt vänster. Där, vid ett långt bord på höga stolar, kan en stolt ägare plus entourage blicka ner över en underdånig stad, ett idealiskt och välanvänt styrelserum för överkompenserande medelålders pojkar.

Tystnaden efter tryck på stereons fjärrkontroll är lika omskakande som musiken var. Och så var vi bara tre.

Jag tror mig känna mina bröder ganska väl. Han som bläddrar bland den post han plockade upp innanför ytterdörren stirrar på de oöppnade räkningarna och grubblar över vad som är kvar av det arv han hoppas på men ännu de facto inte vet något om. Ynglingen framför fotoväggen med alla familjebilder räknar tyst till tio i ett försök att hålla tillbaka tårarna. Själv grubblar jag över hur jag ska säga det. Så jag säger det bara.

Jag träffade mamma igår.

12
Vi dryftar mamma medan storebror Ted förbereder lunchen. Jag återger fragment från gårdagen men avstår att dela hur naturligt hon gled tillbaka in i Tulas liv. Varför? Kanske är det bara för personligt, kanske ett hopplöst försök att hålla fast vid den distans som jag börjat trivas med men som riskeras om jag sätter ord på en oväntad mormorskram.

- Så ... ska ni träffas? Jag ignorerar Hampus fråga och får hjälp av Ted som byter spår. Han kommenterar kökets nyskick och att han aldrig sett pappa laga mat. Ingen av oss har bott här. Förutom de anonyma flickvänner jag sett passera, en handfull eller så, har pappa varit ensam i detta hav. Vad gör man med all yta?

Vi var alltid välkomna, han älskade barnen intensivt. Men jag undvek helst att utsätta ett hem med ett museums karaktär för det ostrukturerade rörelsemönster som är ett barns.

- Hur mycket vill man egentligen veta om sina föräldrar? Jag ställer frågan när Hampus knappar in lösenordet till pappas dator, Banan1234. YouTube, So you think you can dance, Melanie Moore.

- Dans, säger Hampus. Pappas mörka hemlighet. Ska jag kolla hans webbhistorik?

Jag mumlar Idiot och går till pappas bokmagra bokhylla. Grisham, en handfull svenska deckare, annars mest böcker inom hans fält. När han var ung började han på sin fars uppmaning att läsa till läkare men hoppade av och startade istället ett företag som tillverkar mediciner.

Mitt på mellersta hyllan, omringad av diverse engelsk facklitteratur, står tolv skinnband. Namn som Milton och Blake, Shakespeare och Edgar Allan Poe anas. Pappa var många saker men ingen storläsare. Klassisk engelsk poesi i exklusiv upplaga känns lika malplacerad som om den stått i IKEAs Billy bokhylla.

Saker måste tas på, annars kan de inte bedömas. Det blodröda kalvskinnsband där Shakespeares ord hushålls är mjukt och ljuvligt att hålla i, Poes marinblå likaså. Habegär är inget problem förrän rätt objekt dyker upp.

Först när även Miltons antracitgrå skatt tagit kontroll över mina händer anas det inramade svartvita fotot på väggen bakom. För varje borttagen bok blir det uppenbart att fotots storlek och form överensstämmer med hans oväntade poesiskatt.

Hörni, säger jag till mina bröder och nickar mot på de båda okända kvinnor som framträder i bokhyllans tomrum. Olusten ökar drastiskt när jag betraktar den unga kvinnan och inser hur lik pappa hon är.

13
I mitt hjärtas rum för godhet ljuder en sång: Jag mötte Tula, hon såg mig och allt är väl. Och lille Alfred med snorig näsa skrattade åt mitt håll, orädd och oskadad, oroad av intet.

Så minns jag en hud mot hud, min dotters hand mot min, snabbare hjärtslag men tunna stråk av kyla dit glädjen inte riktigt nådde. Vad är det jag har gjort henne? Eller är det så här vi brukar mötas?

Behovet att få dela det med någon känns plötsligt akut. Min rumskamrat Rakel, små fötter och stora öron, lyssnar artigt men stirrar på mig utan att hurra. Möjligen rör sig hennes mun något. På väggen bakom henne, tre foton, två på familjen, ett från ett klassrum. Varje barn bär ett instrument och Rakel skrattar med öppen mun. Hon var någon. Är hon nu något annat?

Under lunchen hör jag Mozarts Lacrimosa från kökets lilla radio. Wolfgang Amadeus fyller rummet med vemod och välljud trots långvarig, väldokumenterad död. Det ger mig en känsla av hopp.

Några av oss dricker kaffe och doppar Ballerinakex efter maten. Ibland högläser någon ur en bok, ibland spelas dansband. Aldrig spelas min Metallica. Allt är som det ska men inget känns hundra. Det är i samvaro med andra som jag anar oråd.

En ung man styr in Rakel i rummet, en annan styr in ett piano, den ene sätts framför det andra och jag blir orolig, plötsligt övertygad om att det planeras en kupp och man vill göra sig lustig över min vän. Från fönstret skiner solen mot pianot som om den är med på det hela.

Noter sätts fram och något vaknar, i Rakel och i rummet. Först spelar hon trevande och svagt men aldrig falskt, sedan starkare och med hela den bräckliga, nyss vilande kroppen.

Ett rus går igenom mig och jag blir lugn, lycklig. Mannen bredvid mig börjar sjunga, nästa bordskamrat Fatima blundar och dirigerar. Det är en vågrörelse som flyter genom rummet och fångar oss alla.

När allt är över rullas Rakel mot mitt bord, min Rakel, hon som lyssnar artigt men inte hurrar. Jag förstår att jag har varit med om något oerhört.

14
I den storm som är den här dagen, på detta kontor framför dessa tre advokater i kostymer till synes sydda direkt på kroppen av landets bästa skräddare, får min familj oväntad tillökning.

Födslar är en rörig tillställning. Vätskor och blodvite, hetsiga primalskrik och misslyckade försök att dämpa smärtan är regel snarare än undantag, förlossningsdepression efteråt är inte helt ovanligt. Det är en sådan dag.

”Till Embla Klara Birgisson, min dotter, efterlämnar jag ...”

Även utan de detaljer som sedan följde rubbades universum en smula. Skrek vi? Greppade vi de dyra kavajerna och skrynklade till deras neonfärgade slipsar? Samlades vi i grupp som syskon (minus den nyfödde Embla) och grät en smula? Inte vad jag minns.

Det jag minns är tystnaden efteråt, när allt var sagt och hälften hade glömts, när pappas skulder listats upp och den misstänkta förskingringen hade beskrivits i detalj av den besökande utredaren.

Jag kommer ihåg klumpen i magen som växte och växte när den stora lägenheten på Strandvägen - den jag avskydde men gärna hade delägt - snabbt och effektivt gled mig ur händerna.

Jag minns tydligt den avgrund som öppnade sig i ljuset av de försvunna pengarna och de röda siffrorna på teveskärmen bakom De Välklädda. Och mina bröders tårar. Fragment av ett samtal dyker också upp, frågor om vad vi vetat, tecken vi sett, samt våra ofullständiga men ärliga svar.

I sängen samma kväll, när jag blundar, ser jag framför mig de fläckar som våra vattenglas formade på det dyra bordet, billiga termosar med svagt kaffe och skålar med Dumlekola och Ahlgrens bilar, som om vi var barn och nu tänkte de vuxna hålla oss lugna med socker och koffein utan att tänka på menyns konsekvenser.

Och så minns jag att jag älskade en pappa på vägen in men hatade en far på trottoaren utanför.

15
Det drar, stilla och inombords, och jag ryser till, när en väninna utan förvarning kommer för mig. Noomi, död sedan länge, hängde sig i den lada som hennes otrogne man just hade byggt klart. När han fann henne lät han bränna ner hela skiten, ringde sedan polisen och betraktade - bedövad, tårlös - hur livet föll samman och förkolnades.

När Hampus knackar på och äntrar rummet med en blodtryckshöjande intensitet vet jag att något på ytan välbyggt just har börjat att brinna.

Han talar som ett vattenfall, jag lyckas fånga droppar. Pappa. Katastrof. Förskingring. Och något fragmentariskt om två kvinnor i gråskala, ett kött, en oäkting.

Hampus, älskade. När filtret är borta och han inte längre lyckas undertrycka det som riskerar att skada mig är det illa.

I den rush som intar rummet blir allting glasklart och jag känner igen mig själv. Borta, om än tillfälligt, är den grå dimman, filmjölkig och solkig. Det är chocken och de raserade skynkena som skingrat den, det dolda som jag så länge valt att undanhålla mina barn, för att deras kärlek till fadern inte ska förgöras av den mor som de ... avskyr? fruktar? förvirras av?

Vad blir det av ett barn när fadersfamnen hålls öppen på modersnådens bekostnad?

- Vi är bekanta, viskar jag och berättar om kvinnorna som min make älskade. Eller också drömmer jag. Allt jag känner är lukten av hans hår och hans hals, och de tårar som faller mot mitt bröst.

Barnrösterna från hallen utanför tvingar sig på. Andra dagar, vid andras besök, hade jag skyndat mig att stänga min dörr. Nu är min famn och mina händer upptagna med annat. Därför har jag inga murar uppe när besökarna kommer in i mitt rum, två små barn, två vuxna ungar, en äkta man och två kvinnor jag inte känner, en av dem arm i arm med min son, den andre skyndar sig fram och omfamnar Hampus och därför också mig.

16
Hon är ju trevlig, din mamma, säger min man medan han torkar av sig sin aftondusch. Strax innan gjorde även jag ett försök men min tvagning bet inte. Kanske blir det så när man bär sina erfarenheter som en rustning.

Jag tycker om min man och föredrar att behålla honom, så jag håller med. Jag lägger även till några reflektioner från dagen och fullbordar mästerverket med blank fernissa, ett leende och en kyss, ty det står skrivet nånstans (möjligen på nätet) att man aldrig ska lägga sig som ovänner.

En av de saker jag älskar mest med min man är hans förmåga att somna snabbt och ge mig efterlängtad egentid. Det vore skönt att skriva av sig men jag tvivlar att svärtan i bläcket räcker till.

Familjeåterföreningen idag var oundviklig. Om allas hjärtan i rummet hade anlänt vidöppna hade det kunnat bli episkt. Vägen till salighet kantas dock av slarviga hundägares bajspåsar. Eller något sådant.

En okomplicerad relation med mamma är att föredra. Efter några år av terapi kanske vi till och med skulle kunna finna tillbaka till varandra. Att då gå och skaffa sig en diagnos är oförlåtligt. Vem har rätt att vara arg på någon som pendlar mellan att älska dig och inte veta vem du är?

I min bokhylla, längst upp mellan Den store Gatsby och Tranströmers samlade verk, står en grå, tunn anteckningsbok. I en ruta på framsidan sammanfattas vad läsaren kan förvänta sig:

Moas samlade huvudvärk! Öppnas inte! Annars!
Trettonåriga poeter är bra på att känna, exempelvis en översvallande kärlek till utropstecknet.

Jag minns hur jag kände det när jag skrev, en lång sommarlovsdag i midnattssolens Norrland, att på håll kunna andas fritt och och betrakta mitt mörker, få skriva att det kröp i skinnet på mig när jag var hemma, att jag var rädd å mina småsyskons vägnar, hur förvirrande det var att ta emot mammas leende och kramar, att leka med barn från hembjudna familjer som skrattade och trivdes, när kolsvarta modersögon kunde vakna närsomhelst.

Mellan alla utropstecknen hittar jag mig själv, den person som jag var då, den jag trodde hade dött och begravts när jag blev vuxen.

Allt det där kände jag igen idag. Egentligen har jag nog bara lyckats dölja mig själv för mig själv.

17
HAMPUS
Vi tänder levande ljus som om sommaren redan är över, tar en oliv och en bit italiensk hårdost, lyfter våra finaste glas i kristall och skålar i glittrande, bubblande Ramlösa, som om det vore lördag och delfinal i melodifestivalen.

För ett år sedan, på dagen, serverades jag varm choklad och kanelbulle av en blyg flicka nyss hitflyttad från västkusten. Nu är det för henne jag får visa familjefilmerna i min tvåa.

Där är pappa.
Och där är jag.
Pappa igen.
Mamma i bakgrunden, ser du?

Du som alltid fryser, även denna sommardag, drar upp filten ännu högre och vilar ditt huvud mot min axel. Om ett år, om du är kvar, är jag rädd att jag kommer tycka att det är för varmt för min smak och flyttar mig till egen fåtölj. Idag ignorerar jag gladeligen vågorna av värme och tar din hand, den som luktar oliver och italiensk hårdost, och kysser den med min mun som bär samma doft.

Där är syrran, ser du flätorna?
Pappa. Alltså han pratar med alla.
Är det där du, Hampus? Alla fräknar.

Det finns ingenstans jag hellre är än just här. Det finns ingen jag hellre visar mina unga fräknar för än just dig. Vi delar detta bubbel eftersom du vet att jag hatar alkohol. En dag ska jag berätta för dig varför, om du blir kvar, även när du lär känna mig och de mina.

Inget av detta säger jag. Eller också hör du det ändå, för du viskar att här, vid min sida, känner du dig alldeles, alldeles trygg.

Jag är mållös. Du är ofattbar och alltigenom god. Din själ är hel, som om du flugit genom livet i en egen farkost väl vadderad, som om ingen har berättat för dig vad människor egentligen är gjorda av, som om mörkret som är allas inte riktigt har nått dig eller någon du älskar.

Och när du omfamnade min mor igår, jag och du och hon, henne som jag hållit för mig själv för att inte riskera att skrämma dig!

Pappa på stranden, vi ungar på en filt, mamma filmar. Vår blick på havet, hans på kvinnan en bit ifrån. Han säger något som havsbruset sväljer. När kvinnan som hastigast vänder sig mot kameran och ler skälver kamerahanden till.

Då ser jag vem det är, kvinnan på filten, kvinnan i lägenheten på fotot vi inte borde ha sett.

18
”Och Gud sa Varde ljus.
Men jag sa Jag är trött, låt det vara släckt.
Han lovade att vara tyst som en mus
Men det var för sent, jag var redan väckt.”

Varannan torsdag hyrs galleriet ut till föreningen Out-Spoken Word. En trästol utgör scen, en damhatt signalen, den som drabbas ska ställa sig på stolen och recitera något väl sagt, sitt eget eller andras.

”Jag är Döden, du är min,
Vänta, VÄNTA, sätt ner schackpjäsen din.”

Kvalitet eller kitsch - den som vågar ta sitt hjärta i handen och ställa sig upp, slunga nakna ord emot oss och ej veta om det bär, har för alltid min djupa beundran.

Vi tar en liten paus och lyfter våra glas, skålar för ordet och hyllar allas mod, beundrar konsten som omger oss och all vår skaparlust, denna obändiga och diffusa, eviga urkraft som ingen av oss fattar men alla har fått del av.

Vi delar erfarenheter och idéer, kreativa små juveler och förundras över hur den konst vi får se, de texter vi delat, alla har denna gudalika sida gemensamt: detta något har skapats ur intet.

När nästa hjälte för kvällen harklar sig och inte alls kan minnas idag det som satt som en smäck igår, kommer Hampus in i rummet. Han viskar orden till mig, kysser min kind, ger mig sin gåva och går.

Pappershögen i mitt knä, ombunden med siden, är ej tung men förlamande, inte stor men överväldigande.

Det finns saker jag bör göra, värdinnan har sin roll. Men jag kan inte.

Jag önskar att ljuset dämpas, önskar egen luft och eget rum, egentid med egendomen som tynger mitt knä.

Den generade får applåder och lyfter på sin hatt, som flyter runt och försöker finna hem. Själv lättar jag på sidenknuten. Det ligger pocketböcker överst och häften undertill, jag bläddrar i en sliten Sylvia Plath.

Ett gråmelerat häfte är en dagbok från 1987, den andra är blå från -92.
Kan alla gå nu, så får jag lära känna mor.


19
Från min trädgårdsstol under eken, i sällskap med termoskaffe och muffins, ser jag vädret skifta enligt svensk mall. I eftermiddag, efter sol mellan blågrå och snövita moln, väntas skurar. Luften är klar, själens rossliga sotlungor flämtar till, dammas ur och får mod och en känsla av djup harmoni fyller mig. Sverige och jag alltså.

Mitt emot min plats i skuggan står det vita hus där jag bor, jag och femtio andra halvtomma kärl, förvarare av ett alltmer förtvinande förflutet.

När solen letar sig igenom lövverket och jag blundar, surrar det insektsrikt innanför ögonen, fragmentariska minnesbilder av andra vita hus där andra kärl, onda andar av kött och blod, lägger ord och hand och skuld och förbannelser och sorger och en tung, kvävande kärlek på barnet i mig.

Jag hostar till.
Sot och småkryp flyger iväg.

På min barndoms piano, mellan tolv tomtar som klarade årstidens växlingar förvånansvärt väl, stod ett bländande vackert bröllopsfotografi av mor och far, solsken i blick, vit klänning, vita rosor, vit kostym och bländvita tänder.

De där människorna har jag inget minne av.

Fotografi saknas av den tyste, plikttrogne tjänsteman i grå kostym och det mörka moln i en kvinnas kropp som tillbringade de flesta timmar av dygnet på mors sida av dubbelsängen. Jag delar bådas DNA och hennes tungsinne.

Vi gjorde så gott vi kunde, min docka Ullis och jag, försökte få mor på gott humör under de tunga dagarna med lekar och sagor bredvid henne i sängen. Mor höll om mig, viskade att hon älskade mig och att jag aldrig någonsin skulle behöva flytta hemifrån. När jag samtidigt höll om Ullis och viskade detsamma till henne stretade hon och drog för att komma undan.

Och så hade hon maniska perioder av musicerande och kreativitet som var lika förvånande och omtumlande varje gång de kom. Jag och Ullis dansade till Bach och Beethoven. Tapeterna fylldes av poesi som hon hatade så fort de var färdigskrivna och som därför målades över innan pappa kom hem. Vi klippte ut bilder ur magasin och limmade kollage på väggar och tak.

Duggregnet på mina kinder väcker mig. Kanske är det Sverige som gråter över sina oskyddade barn.

20
Vi är en flyktig art från början, flyr från livmoder och barndomshem, gärna faderskapets börda, även moderskap ibland, lär oss väja när det blåser trots att motvinden ger rot.

Var är du? säger rörelsen i fickan som jag tror är från min man. Och där, ännu ett. Idag är det svårt, skulle jag ha textat om inte famnen vore full, jag kommer om en stund, ska bara fly ett ögonblick.

Efter kvällens poesi, inspirerande och stor, är det ändå först därute jag får ro. Händerna är varma av bortglömd modersmjölk.

Ifrån kyrkan mitt i stan hör jag Bachs Toccata i D-moll, jag går först förbi men ångrar mig. För att våga nalkas mamma kanske himlarna behövs.

Kyrkbänken är hård som slagen hud. Jag ryser till och tänker plötsligt på min far som om han är här och inte där, vid sidan om mig, inte borta, sakta gungande till organistens dans. Du saknas mig brutalt.

Så tänker jag på mamma på det där hemmet. Är det jag eller hon som har flytt?

Januari, säger första häftet när jag öppnar det försiktigt, inget prassel här på kyrkans sista bänk. Och så följer, som en dans, explosioner och fontäner, ibland lågmält, alltid knivskarpt, hundratusen pusselbitar av min mor. Inte mamma som jag minns henne eller våra evighetslånga gräl, jag ser kvinnan innan modern.

Vi stänger snart, viskar diakonen, du är välkommen tillbaka.
Jag rycker till, ber om ursäkt och flyr ut.

21.
Ett trauma är ett stavfel i ett annars utomordentligt praktverk över det svenska språket, det gör det lite svårt att avnjuta alla de svåra ord som man lyckats stava rätt när man vet att problemet kan dyka upp igen. Till slut är det nog bara att slänga skiten och börja om.

Bilden kommer för mig i bilen på väg till mamma. Släng skiten och börja om.

Tula frågade om hon fick följa med men jag nekade. Är det bara för vuxna? frågade hon och jag nickade medan barnet i mig skrek efter modersbröstet.

ICA-kassen med mammas bläckskatt har ersatts av en röd tygpåse från tidningen Skriva som delades ut på bokmässan det år när jag satsade allt på att bli utgiven och därför personligen lämnade ut personliga manus till alla svenska förlag som någonsin gett ut poesi.

Strax före stängning, med livshotande lågt blodsocker, hamnade jag och en macka av misstag framför en miljonsäljande författare, vars språk jag föraktar djupt. ”Jag skriver för att jag älskar att skriva, inte för att bli utgiven”, sa han och log från scenen när han introducerade sin nya bok.

Jag skriver för att jag älskar att skriva, morrar jag när jag parkerar bilen och går ur.

Gener är en källa till hopp. En tygkasse ädelstenar kan även sänka ens mod.

Varför är jag ens här? Det kändes som en bra idé natten efter kyrkbesöket, som något självklart och oundvikligt, nästan livsviktigt. Sömnen är en god sanerare av nattliga snilleblixtar.

Min bild av verkligheten, sann och levd, är inte den enda sanningen om den den kvinna som jag bara känner som min mor, oberäknelig, ofta våldsam, tyngd av en historia som jag inte vet någonting om, samtidigt tydligen briljant, om nu texterna är hennes.

Kanske är det därför jag är här, för att träffa någon som jag aldrig mött. Inte en mamma som jag i grunden alltid varit lite rädd för, utan en briljant kvinna vars talang jag delar. Släng skiten och börja om.

I trappan på vägen upp vacklar jag till när det slår mig vilket minfält jag är på väg in i. Om jag öppnar upp mitt skal för en ny version av denna kvinna, vad gör det med min barndoms trauman?

Och vem är jag utan dem?

22. Hampus.
Självförakt är en elak best, ett glödgat stål på glödande kol. Det delar hus med det sprudlande och glada, mina talanger och mitt mod, all passion och alla kärlekar, men har eget rum i ett obelyst hörn av mitt bröst.

Allt är jag, jag är allt, varje känsla är min egen, var och en är lika sann och lika stark.

När hen kommer utan förvarning är det svarta blindglas på, varje spegel är ett hot mot min balans. Om hår och tänder borstas blint, helst i mörker eller bortvänd, kan föraktet kontrolleras till en del. Möta blick är möta mig är möta hat och sjunka djupt.

Mitt i tandborstning på kvällen slår mig ord som Jesus sagt, och jag löser från en höft all världens krig. Älska nästan som dig själv. Rimligen därför: älska dig själv som din nästa. Rimligen därför: få bukt på självförakt = fred på jorden = problemet löst.

Glädjelöst tandkrämsskratt, spotta, skölj, undvik spegeln, gonatt.

Hon lägger sig efter mig som vanligt. Mötet med min rygg och en släckt lampa skrämmer henne inte.

”Vad tänker du på?”

Jag tänker: Älskade (LÅT MIG VARA!), min vårvind (PRATA INTE MED MIG!) du är bara god (RASERIET KOKAR), hur skulle du kunna förstå?

Jag säger: ingenting.

Hennes hand på ena axeln, som fördelar hennes ro, ger mig andningen tillbaka eftersom. Kanske världsproblemen kvarstår, trots vad Jesus ska ha sagt, men den dämpas, den där elden i min buk.

Du vet inte vad jag har gjort, vill jag säga och jag öppnar upp min mun, vad jag gjort emot min far och min familj. Munnen stängs och väl var väl det. Om självförakt är grundlös trots allt den får mig känna, så vill jag inte veta vad du tycker om mig då, om allt som har en grund får sippra fram.

23. Moder och barn
Hon sitter framför fönstret, stirrar ut som i en dröm. Hon är moder, självklart vuxen, jag är barn.

I ett annat universum, annan plats och annan tid, andra förutsättningar för relation, går jag lojt till hennes stol och kysser kind, säger hej, hur har du haft det, är det bra? Hur är maten, hur är kaffet, ser de till dig nu och då?

Och du muttrar något giftigt om ditt rum och om din säng, klagar högt på doktor si och syster så, hur hon snarkar, hon du bor med, fiser högljutt varje natt och får många fler besök än du. Och själv? Jodå, allt är bra, barnen växer, gubben också (ha!), inget särskilt att berätta sedan sist.

Är det många som får ha det just så där, mången moder många barn, inget särskilt att berätta sedan sist, inga spänningar av särskild art, inga hav att överbrygga innan start, bara vardag utan drama eller nerv?

Lätt förlamad och förvirrad, irriterad och småsur, är jag ögonblick ifrån att vända klack. Vad är meningen med möten som det här? Vi är enade av blod, fostervatten, navelsträng. Men än sen? Du har lämnat mig mentalt sen jag var tre.

Kvinnan i sängen intill stirrar på mig i tystnad. I fantasin klagar hon på mig, säger kloka saker som att jag åtminstone har mamma kvar, det har inte hon, och mammor växer inte på träd, vi morsor är inga änglar, saker blir fel ibland men då får man säga förlåt och gå vidare. Även mamma är en kvinna, även hon vill dansa loss emellanåt.

Du vet inget, vill jag skrika, om min mamma eller mig, ingenting om hur vi haft det mellan oss. Var fanns du och dina floskler i min barndom, när jag flöt i Döda havets salta värld?

Sedan tänker jag på barnen, lilla Alfred, stora Tula, som en gång kan stå och tänka just som jag, om hur meningslöst de är, alla möten som det här. Chocken är en blixt genom min kropp.

Påsen i min hand prasslar till och du rycker till, plötsligt väckt ifrån din slummer och din dröm. När du vänder dig och ser mig ser jag kärleken i dig, och vi rör oss mot varandra, navelsträngen fortsatt där.

Jag kan bara hoppas att om några år, när jag är du och Tula kommer, att den påse hon har med sig bär en skatt likt den jag bär.




24
De där, säger mamma. De där.

Ett möte mellan två människor är i grunden alltid någonting oerhört. Vi andas samma luft och delar för ett ögonblick av vårt parallella liv på jorden utrymme - ute, begränsat av himmel och jord, inne, av väggar och tak.

Kärleksparet delar hud, kyssar och lek i naken öppenhet, kollegor delar öppet kontorslandskap, alla formar något gemensamt tillsammans, olika för olika. När barnet, naturligt gränslös, möter fröken och skolplikt, slipas båda av båda så gott det går, tills blomstertiden kommer och bara medborgaren består.

Ingen bara är. I varje ögonblick är vi också de vi var då, när något skars av och annat lades till. Vi är i stunden det vi formades till av dem vi mötte då.

Där är vi nu, mamma och jag, i det gemensamma rummet, den delade luften och en mycket närvarande dåtid. När man inte är säker på målet är antalet vägval oändliga. Är jag här för försoning eller måste sårskorpan tvingas bort först?

Hon låter försiktigt ena handen vidröra anteckningsblocken i mitt knä, så nära min egen hud att jag rycker till. Hon har rätt, jag nickar och håller med. ”De där” är fantastiska, någonting alldeles extra. Jag har läst, mumlar jag. Jag hoppas att det är okej.

Hon betraktar böckerna och börjar berätta om en Tom från Göteborg som hon mötte på Naxos, blev blixtförälskad i och lämnad av samma sommar, hur orkanen som svepte runt i hennes själ dessa veckor ryckte upp hennes jag med rötterna men också slog upp dörrarna till Ordet.

Ord är bra, tala med mig, ville jag säga, prata om mig och inte om dig. Det är ett barnets klagan, relevant men inte riktigt sann. För hon lämnar mig inte ensam i ögonblicket.

Det är förstås omöjligt men medan hon talar, medan fingrarna formar bokstäver och ord, minnen och känslor, tycker jag mig känna dess värme nå genom alla papper och vidröra mitt knä. Och jag känner att jag vill vara med.

Så möts vi i rörelsen. Jag lyfter och öppnar upp min hand, nyss knuten och begränsad av vårt Då, och följer hennes, på vandringen på Naxos. När även jag tar ett dopp i azurblått vatten flätas våra händer plötsligt samman, en moders och ett barns.

25. Morfadren.
MOA
Lördag är en bra dag för att samla kottar och grenar till slott och kojor och en affär där man kan köpa glass & kinderägg.

- Kan vi äta pizza idag? säger Tula med famnen full av skatter och jag accepterar medan Alfred säger Den! Den! och menar den pinne som ska bli vägg till huset där vi alla ska bo om en liten stund, så Tula säger Nej Alfred och ger honom istället en kotte som han kastar iväg medan han ryter till. Det gråts, jag tröstar, vi delar en frukt.

Det är skönt att vara hemma men svårt att vara på plats med själ och allt. Att förlora båda sina föräldrar för att sedan plötsligt få en av dem tillbaka skakar om. Återuppståndelse är en omtumlande erfarenhet. Med undantag av Maria Magdalena och nån till är det få som riktigt kan relatera.

Skilsmässan mellan mamma och pappa när jag var sexton gjorde varken till eller ifrån när det gäller vår så kallade relation, hon hade tappat mig långt tidigare. Upprepad fysisk bestraffning på oklara grunder under uppväxten kan ha den effekten.

”Död för mig” är en term som förpliktigar men den lilla flickan i mig sa det så ofta och så länge att även den vuxna kvinnan köpte konceptet, till priset av ett stelnande hjärta.

I ett brev adresserat till alla tre syskon gjordes försök att urskulda sig. Egna erfarenheter återgavs av en manodepressiv mor och en ofta närvarande men ständigt frånvarande far målad i blek gråskala. Jag läste aldrig brevet. Hampus löste det genom att aldrig sluta prata om det.

- Jag träffade mormor igår, säger jag, även till mig själv som om jag behöver få höra att det jag tror ägde rum verkligen hände.
- Jaha! säger Tula glatt. Mormor tycker om pizza, kan vi åka till henne?
Jag frågar henne hur hon vet detta men ångrar mig. Om man inte är öppen för alla svar ska man inte fråga ett barn.
- Vi åt pizza med mormor hemma hos Hampus.

Det som sker i den tystnad som följer är att ett pussel läggs, en bild klarnar och jag blir upprörd över det färdiga motivet. Alltsedan dagen för begravningen när Tula sprang rakt in i en kvinnas famn som hon aldrig hade träffat, hade detta både stört och glatt mig.

Jag borde räkna till tio innan jag ringer Hampus men låter bli.

26
ELSIE
Jag betraktade ett gammalt svartvitt fotografi idag. Du satt på stranden med dina bara ben i kors, med ena handen vilande i den varma sanden bakom dig, den andra skuggade dina bruna ögon. Vem betraktade du därute i vattnet?

Var det verkligen de där läpparna jag älskade så?
Var det mig du kysste när det hände eller tänkte på någon annan?

Den magra fågel som var jag hoppade ur boet för tidigt för mitt bästa och för sent för mitt näst bästa. Det som var kvar landade mjukt i ditt nät.

Vi byggde bo, jag fann min ro, de tu blev tre blev fem.
Blev en.

I din sfär virvlade, gled, smektes hemligheter och lögner förbi, huvudsakligen blonda, tills du inte ens orkade ljuga längre.

Vår kärlek var stor och stark, ett underverk att bedövas av och somna vid, att blekna inför och smälta in i, släppa sig själv ner i och flyta fram på, tills färgerna i min själ, min hud, mina runor, mina ärr, styrkan i mina läkta benbrott: borta.

Det jag älskade dig för blev till slut grunden för mitt förakt. Och ingen kan dela spegel med förakt.

Jag tappade min penna och förlorade min röst. Allt förlåter jag dig men inte detta.
Inte detta.

Aldrig igen.


27
HAMPUS
Han tänker på mor och på far, hoppar över den egna sorgen och jämför deras två liv. Far var sextio när han dog, mor drygt femtio när hon försvann. Vad är bättre, vem överlevde vem? Inte alla vill bli gamla men alla vill leva lika länge som sitt förstånd.

Det kryper i själen, benen hjälper till och ställer upp med lediga fickor för klåda och spring, tusen myror löper otyglat.

Så Moa har fått moderskänslor? Festligt, om det inte vore så sorgligt och för sent. Det bor en bronsfigur i henne, förklädd till människa, utklädd i kött och blod.

Det är så tröttsamt att alltid vara rädd, för vad andra ska tycka, för att inte riktigt lyckas, för att svikas i kärlek och svika en älskad, för att försöka för mycket och försaka för lite, rädd för mörker och för rampljus, för att inte göra karriär eller aldrig vara nöjd, miljöångest och köttpanik, högerextremism och envåldshärskare som bara frisyren vågar stå upp emot.

Om jag ömsar skinn och byter namn, hundra gånger hundra gånger, står ett naket lamm där och huttrar. Bä bä vita lamm.

Han minns den där krabaten, vild och glad och ohämmat lycklig, livet är en dans på ett bord under ett bröllop till folkets jubel.

Den killen! Han ser sig i spegeln. Jag vill bara vara den killen, han som kastar skorna, dra upp skjortan ur byxorna, kliver upp på det runda bordet och den vita duken och dansar som Michael Jackson när han var större än allt och såg ut som sig själv.

Det som har hänt har verkligen hänt. Han fuckade upp kolossalt men det ligger bakom. Den enda som visste är borta, han är aska vid en sjö. Han grät när pappa dog. Men grät han för att han blev faderlös eller av lättnad för undsluppen faderstukt?

Det ordnar sig. Han häller varma ord mot sin spegelbild för att smälta ishjärtat en trappa ner. Det snöar på hallgolvet.


29
Även drömmar blir till vardag när de förverkligas innanför något så obändigt som öppettider.

Filmen om mig själv, tonårsutgåvan, utspelades i ett galleri med glamorösa utställningar, skitsnygga bohemiska konstnärer och väggar som var tomma efter varje utsålt vernissage. Folk i märkeskläder kom och gick, alla log utan att visa tänder, knaprade lättsaltat chips, reste glas och sa skål och tillade att varje verk är banbrytande, verkligen, idel mästerverk ta mig tusan.

Så trevligt det låter, sa pappa och köpte mig en dröm när jag fyllde arton.

Kvinnan som öppnar dörren och stiger in är ny för mig, kanske fyrtio, iklädd en diskret elegans som mognat naturligt och under lång tid. Strax efter henne flyter en känsla av sorg, buren för länge och av fel skäl. Känslan är bekant och magnetisk.

Någon tipsade mig, säger hon när jag välkomnar henne. Så tappar jag henne till god smak och en av mina egna favoriter. Är det där en Mamma Andersson? säger hon med eftertryck och en charmig, odefinierbar dialekt.

Det är när jag berättar historien om Karin Mamma Andersson som gruskornet börjar göra sig kännbart. Inte det slags korn som utvecklar sig till en pärla. Den andra sorten.

Medan jag försöker komma på vad mitt undermedvetna redan fattat lånar jag fakta från den lilla informationslappen under tavlan. Fantastiskt, säger kvinnan. Ett av hennes bättre verk, nästan okänt, menar galleristen. Otroligt, säger kvinnan. Jag ljuger och hävdar att jag eventuellt har en köpare på den, mest för att starta en budgivning. Jag förstår det, säger dialekten innan hon på ett ögonblick försvinner in i ett kolsvart moln, så tydligt och starkt att jag måste fråga.

Så hon berättar, om anledningen till besöket i stan, ett möte med en advokatbyrå, hennes dotter, ett arv. Hon viftar som om hon vill förklara att hon omöjligen kan gå in på alla obehagliga detaljer. Så sätter hon sig, grå, tom. Och allting klarnar för mig, i det grå, det nästan svartvita.

Hon blev påkörd, mumlar hon.
Hon? säger jag.
Min dotter Embla, säger hon.
Jag säger Embla Klara Birgisson? och sätter mig bredvid.


30
Jag visste inte, säger hon gång på gång, jag hade aldrig kommit in då. Och jag tröstar henne om och om igen, kvinnan som min far älskat så mycket att han lät dottern som inte är jag från en familj som inte är vår få ärva kungariket.

Jag pendlar. En del av mig vill gå och låsa dörren för att vi ska få vara ostörda, en annan förklarar att det skulle kunna ses som det slags hot man i förlängningen kan få fängelse för.

Ingen av oss vill vara här, ingen av oss vill gå.

Vi ställer tusen ljudlösa frågor om vår erfarenhet av honom som inte längre är. I bakgrunden susar staden förbi i sina fyrhjulingar som om allt är som det ska.

Embla, börjar jag. Hon nickar, öppnar brunnslocket och gräver med möda upp svar i den tröga, svarta leran.
Omfattande skador på hela kroppen.
Lång rehabilitering.
Det värsta ska vara över.

Mitt i den delade smärtan blir jag plötsligt så fruktansvärt arg, på den förhatliga Narcissus innanför det fadersskal som jag älskat så, på den blåögda Barbiedockan innanför mitt eget skinn, på mamma som inte orkade stå upp emot honom och mina bröder för det modersförakt som vi alla böjt nacke för. Arg på allt och alla, utom Embla och hennes mamma.

Ett minne dyker tvärt upp, i bjärta färger och utan att be om lov. Kungliga filharmonikerna, Schumanns pianokonsert i A-moll, familjen på första parkett, pappa i centrum. Bakom oss ett hav av tomma stolar. Jag var tolv och bedövad av musikens skönhet, alla vackra kläder, kvinnan vid flygeln i sin blodröda klänning med fingrar som löpte amok över klaviaturen.

Jag minns inte att jag frågade varför vi var de enda i publiken, bara att han på vägen hem stolt upprepade att allt gick att köpa, verkligen allt.

Jag rodnade, några år för sent och å pappas vägnar. Denna bottenlösa arrogans! Att tro sig ensam kunna äga, ens för en afton, all den talang och de samlade övningstimmar som orkestern gett i sin kärlek till den överjordiska musik som av nåd landat på jorden via bläck och papper.

Så rodnar jag igen när jag ser den konst som jag inte skapat men ändå försöker sälja.

Vi reser oss. När jag kramat henne och frågat om hon tycker om pasta, ringer jag min man och ber honom sätta fram en tallrik till.

31
HAMPUS
Spegel, spegel. Det är paradoxalt nog i perioder av relativ själsro som jag genom mina ögon förmår utforska mina mörkaste djuphålor.

I rum efter rum söker jag mig själv, min egen ryggrad, egen självkänsla och stolthet. Ofta upptäcker jag att jag tvingats dela yta med en annan, sällan finns andrum för oss båda.

Vi fick en högklassig lektion i yta, vi som kände min far. Det var ingen ond man. Han var heller inte god. I närheten av bottenlös törst efter kapital försmäktar annat som försöker växa. Små barn, till exempel.

När vi allteftersom förstod ytans betydelse för framgångar i den värld där tjocka plånböcker var kung, lärde vi oss också att i honom skönja de bakomliggande djupen, aldrig nära, alltid närvarande. Gluggen in, mikroskopisk, kunde öppnas snabbt och oväntat, ofta i ljuset av personliga brister, avsaknad av viss talang eller öppet förakt från någon som klättrat högre på stegen mot gränslös förmögenhet.

Det är en utmattande plats att leva för ett barn, i skarven mellan yta och djup. Och en usel plantskola för manlig mognad.

Mitt hopp står till ökande ålder. Och den medicin som är hon, min kärlek. Jag använder hennes namn sparsamt, rädd att jag har lånats begränsad mängd av henne.

Hon tror sig vara skör och finner styrka i min närhet. Och ändå är det jag som behöver henne. Allt betyder hon, allt har hon lärt mig, om kärlek utan förbehåll eller krav.

Jag anar att mitt självförakt har sitt ursprung i en uppväxt i skenet av en självlysande far med svar på alla frågor. Först i hennes närvaro har jag lärt mig att sann kärlek är det som uppstår i tomrummet mellan händelser och ord, i det nästan sagda.


32
ELSIE
När barnet dröjer och aftonen kommer så läcker jag, tvivel in och trygghet ut. Det bor ett monster under sängen och ett ex i garderoben, båda vältaliga och övertygande. Det blir plötsligt så klart för mig att livet är över, att det förnuft jag har kvar är ögonblick ifrån att ändas. Väggar flyter, tak sjunker, jag flyr till allrummet för gemenskap.

Vi äter fisk som tappat smak och rotfrukt utan form, som om ingenting är riktigt viktigt längre. Men så ser jag att han kommer där i dörren, han jag födde sist, och alltings ordning återställs, den norska torsken smakar torsk.

Du dröjde, säger jag och bekänner att jag blev lite rädd. Han tittar på mig så där som jag älskar, som om jag betyder något för någon.

Jag har tänkt, säger han, på dina rutor.

Det tar hela vandringen tillbaka till rummet - jag med två koppar och en kanna mjölk, fyra kex och en bulle, han med något rullat under armen - innan jag minns och förstår. Barnet, mycket yngre då, slogs mot jättar på dagen och mörker om natten. Ofta kom han upp på kvällen, sa Jag tänker på nånting otrevligt, och så tårar och en inbjudan till rummet, stanna kvar mamma tills jag somnar.

Så kom han hem en dag till ett experiment. Det slog mig en efternatt att det diffusa och vaga, de flytande monster som kom och gick som om de bott här länge och trivdes bra, var den formlösa skräck han ej kunde stå emot, den fyllde alla ytor, ägde varje tomrum.

Jag tog fram min största pensel, målade schackrutigt på golvet, stora ytor, klara gränser, enkelt språk. Dessa rutor, sa jag till honom, de är dina, ingen annans, flytta monstren till en ruta där de får stanna, skriv deras namn, här har du lite färg. Och alla vita, de är dina, dit kan inga monster gå.

I hans ögon då, stjärnglans.
Samma nu, i mitt rum.

Här, säger han och rullar ut en matta på golvet, nej en plansch, en gobeläng, ett rutigt potpurri, en bild på våren här, en på Moa där, där borta mina barnbarn, oranga höstlöv, Picasso och Miro, en leende Lagerlöf med håret utsläppt, vart har du hittat allt?

Han tar min hand i sin, säger Rutorna är dina, mamma, när dimman kommer, den skrämmande och dunkla. Här finns allt som du älskar. Bilderna minns åt dig.

33
Smärta är ett språk. När man behärskar det kan den i viss mån kontrolleras, inte fullt ut men bättre än innan. Baksidan är att det kräver övning, nästan uteslutande praktisk sådan.

Jag tror inte på slumpen. Livet spelar ett spel med oss. Och nånstans en trappa upp, i en billig, nedsutten fåtölj med fotapall, sitter Livskraften och betraktar oss på avstånd, lägger in en fräsch snus och trycker på sin handkontroll med evig batteritid. Blått, det rycker i ett ben, rött, hoppa lilla loppa.

Avståndet mellan absolut klarhet och grumlighet är ett oväntat besked. Då var jag vuxen, stark och stabil, övertygad feminist och väldigt förälskad. Nu? Plockepinn.

Han talar med mig, jag är inte döv, jag hör rösten, varje ord är bekant, jag tror vi är ett par, vi har utbytt andedräkt och varit en kropp. Men mellan alla pipande och blinkande maskiner, ett överbelastat smärtcentra, ben som läker i realtid och nerver som låter bli, är det aningen svårt att fånga själva essensen. Jag är värsta tänkbara tandvärk i varje cell i min kropp samtidigt och bedövningen biter inte.

Vill han ha mig kvar som jag var? Vem tror han i så fall att jag är nu under landstingets vita, blodfläckade kläder? Hörde jag honom verkligen tala om pengar eller är det bara ett minne som studsar mellan väggarna i den centrifug som är mitt huvud?

Mamma var här, sedan var hon det inte. Varför är hon inte här? Vet hon inte att jag behöver henne?

Någon spelar banjo med två nervtrådar och lyckas med konststycket att likt blixtnedslag från ena foten via höften och ut genom ena axeln övertrumfa både övrig smärta och de massiva morfindimmor där jag simmar bröstsim. Det klarnar.

Jag minns mammas besök och vad hon sa, varför hon måste åka och vart.

Och där, i den tillfälliga klarheten förstår jag också djupet och bredden och höjden av mammas smärta, mycket starkare än min, transformerad som den är till en moderskärlek som varje dag av mitt liv lyckats älska resultatet av min fars våldtäkt.

34
HAMPUS
Under jular av tvingande gemenskap pågick ständigt närvarande tävlingar i bibehållen yta. Om våra väl dolda personas tittade fram ibland var det av misstag eller när vi glömde bort oss.

Där i ett hörn sitter jag. Man känner igen mig på den rosa skjortan som jag valde i protest och på den flackande blicken. Det som emellanåt ser ut som fokus och närvaro är bara inre övningar för att inte gå sönder, tre två ett, ett två tre, le.

Mamma är bredvid, väl bedövad och cool, med en Marlboro Light och en drink. Jag minns mitt förakt, att jag skämdes för henne, varför skärpte hon sig inte bara? Jag minns också min skam när jag många år senare insåg att det jag hade föraktat henne för bara var en livsnödvändig överlevnadsdräkt.

Pappa rör sig, det är mitt tydligaste minne av honom, alltid på väg mot en plats som inte är här till någon som inte är vi. Även hemma strosade han med en mobiltelefon mot örat medan vi andra tittade på. Tusen minnen, ett bildspel, i grunden bara över produktutvecklingen från väldig biltelefon till mobiltelefon.

Hans leende, solbrännan, den kamratliga tonen, ytan vi såg och den inre kylan vi kände. Eller kanske inte alla. Moa, favoriten, fick nog också en famn värme nu och då. Eller lärde hon sig bara överlevnadens spelregler bättre än jag?

Ted då? Vår relation är obefintlig, det skiljer tusen mil mellan våra hjärtan. I uppföljaren, Berättelsen om mitt andra liv, skulle jag nog försöka lära känna honom bättre. Han var killen av oss pojkar, moppen, bullret, långt hår och för hög generell alkoholhalt. Nä. Inte ens efter återfödelse hade vi funnit varandra.

Hur mycket kan en människa påverka sin egen historia?
Hur eget kan ett eget liv bli?

En av jularna, efter Kalle Anka och catering-skinka, tog Den Solbrände med mig till sitt kontor, hans hand som slaktarens på offerlammets nacke, lugnande, tvingande. Talet minns jag inte, däremot plastkortet jag fick, hundratusen, du har ett halvår på dig, jag förväntar mig fördubbling om ett år.

Tvinga inte ett barn att göra något som bara du själv älskar. Ett forcerat barn tvingas välja vägar som riskerar att dyka upp i din egen polisutredning. God jul, pappa.

35
ELSIE
- Berätta, varför lämnade du pappa?

Handen fastnar i påsen från Sibylla, som om jag är sponsrad av McDonalds och plötsligt blir påkommen med svek. Dagen är annars den perfekta, och platsen, lunch vid vatten på stranden, och sällskapet, min sistfödde. Augustisolen kämpar på men har det motigt med att förmedla någon värme.

Ja varför? Urvalet är stort och brett. Kvinnorna. Det hade varit det enkla svaret. Men det är sanningen, inte det enkla, som Hampus behöver, och vägen fram till sanningen är alltid mycket smärtsammare.

Älskade unge. Det krävs mod att öppna munnen och ställa den frågan. Vi delar så mycket outtalat. Kanske ställer han egentligen en annan fråga: hur lyckades pappa skada mig så, och gjorde han detsamma mot dig? Svaret, det sanna, är egentligen enkelt men att måla bilden i ord är aningen mera komplicerat. Men jag försöker.

- Allt sker två gånger. Allt man gör, allt man säger, har man först tänkt. Så egentligen har det redan skett. När den tanken sätter sig är den svår att göra sig av med, för hur meningsfull kan en dag bli om man i varje ögonblick endast är sin egen kopiator?

Jag förstår om Hampus vill ropa på vårdare. Men han ger mig utrymme, så jag fortsätter.

- Min erfarenhet är att vi mer än så. Vi kan skapa någonting från ingenting, instinktivt och kreativt. Kanske är vi därmed vårt eget tydligaste gudsbevis.

Han reser sig, går till vattenbrynet och stirrar i fjärran.

- Din pappa var allt för mig de första åren och jag älskade honom, hans driv, hans aldrig sinande energi. Hans närhet var beroendeframkallande. Och förlamande. Jag såg det aldrig ske men en dag slog det mig att jag aldrig längre skrev poesi, aldrig målade, sällan läste prosa, aldrig tänkte en instinktiv, konstnärlig, kreativ tanke. Bit efter bit av mig själv försvann i hans lyskraft, bortgivna helt frivilligt. Det slog mig aldrig att det var min själ han fick. Kvar var bara en skugga.

Han står kvar vid vattnet. I tystnaden efteråt ångrar jag mig. Det fanns andra saker jag kunde ha sagt. Men så börjar han berätta om en jul, ett bankkort och vad det ledde till, och höstkylan når märgen.

36
MOA
Min far - komplex men man - såg en attraktiv kropp på en strand. Tillhörande leende var inte totalt motbjudande, därför har jag en halvsyster. Och därför ärver jag inte min far.

Ögonblicket när Namnlös läste upp testamentet hade säkert känts komiskt om det inte vore så förödmjukande. Stapla negativa adjektiv på hög, jag var dem alla: rasande, förvirrad, ledsen plus ett tjog.

Syskonen jobbar på ett överklagande, allt annat vore omänskligt. Hur lämpligt är det då på en skala att jag besöker min halvsyster medan processen pågår? Jag glömde fråga.

I bilradion slipar meningslös reklamradio effektivt av alla personligheter och jag domnar bort. Kanske är det tanken. Kvar är en tunnel, en passage av tid från nu till då, i vilken tusen fadersögonblick fladdrar förbi.

Bilden av far eller den faktiske, vad ska jag förhålla mig till? Vi är alla mer än ett ögonblick, ändå verkar jag bara kunna fokusera på en bild i taget. Men de äldre självporträtten kan väl inte alla vara förfalskningar bara för att en bild från i år dyker upp?

Magnea, Emblas mamma, sa något om min far. Utan detaljer berättade hon om deras två intima möten, det första i hetta, det andra i skuld. Från första till andra, över glass på distans, såg hon honom med oss. Semesterorten var liten, gågatan mindre.

Möte två inleddes med konfrontation och förklaring, en konst han behärskade. De klassiska bara-gifta-på-papper-skälen svaldes av en ung, åtrådd Magnea, strax därefter därmed befruktad.

- Efteråt sa han, sa hon, något om dig. Med Moa dämpar jag mig medvetet, kanske kan hon därmed fortsätta vara mera lik sin mor än mig, stark, konstnärlig och ofantligt kreativ.

Hur ska jag tolka det? Vem var den far jag växte upp med om han inte var den jag såg? Jag tänker på Embla, skapad i passion, uppvuxen i kärlek. Känner hon sig överhopad eller fri den frånvarande skuggan av en ynklig liten man? Och nu, berikad, känner hon sig plötsligt buren?

Isen i kroppen gör sig påmind när jag ser skylten som leder mig mot sjukhuset. Först när jag blinkar och svänger av bestämmer jag mig för att våga möta henne. Hur vågskålen rör sig, vem av oss som lämnar dagen med fler frågor än svar, känns helt öppet.

37
Jag ser henne.

Först: nyanserna, de blå, de gröna, alla regnbågens, på svålen, ena kinden, halsen och bröstet.
Sedan: händerna, alldeles som mina egna, de smala fingrarna, varje vågrörelse, själva huden och blodet därunder, de virvlande vägar det tar.
Och ögonen. Ögonen!

Hon ler innan jag, harklar sig och öppnar väg med orden Där är du ju! som till en kär vän, önskad och efterlängtad. Förbluffad sätter jag mig där vänner sitter, i stolen alldeles bredvid. Blommorna berättar hundra historier om kärlek och omtanke, varje doft en person, varje person en omfamning.

Det fanns ett manus när jag kom, jag skrev det för min trygghets skull, för de många frågornas och den stora orons skull. Så onödigt. Vem skriver dialog inför ett systermöte?

Så vi talar. Om bröder och kärlekar, mödrar och jobb. När hon plötsligt skrattar skrattar även jag, för hur orimligt är det väl att i hennes varma röst höra tonen hemifrån?

På täcket, nedanför en gipsad arm, vilar hennes hand. Så jag tar den i min och berättar om Tula och Alfred, förbluffad över det stora i en familj som plötsligt vuxit.

Först i tillfällig tystnad släpper jag handen och säger Men pappa då? Det pockar på så jag talar ganska länge, förmedlar små gruskorn av godhet men bergskedjor av svek. Och det är där hon förvånar och stoppar mig, på väg uppåt, i motlut.

Han är, säger hon, säkert allt det där och mer, han är min mors bittra erfarenhet och dina öppna sår, din lillebrors bojor och många unga kvinnors dåliga exempel. Och för mig, under barndomen och mer, var han bara Frånvaro.

Hon hasar sig något närmare, varje tum smärtsam.

Men, säger hon, så ser jag dig och du mig och vi, i oss, vår far. Vi är för att han var. Och det är någonting storartat och spännande.

På vägen hem är jag helt omtumlad. Först när jag svänger in på tomten slår det mig att vi inte sa ett enda ord om det arv jag förlorat och hon vunnit.

38
EMBLA
Det är kvällspasset nu, allas pyssel har gjorts, det är egen kupé denna natt. Efter systermöte och moderssamtal är det fädernas tur att gå rond.

I skarven mellan fadersarv och hemmiljö målas sanningar fram, olika om två olika män. Kan man känna något utan att känna någon? Om jag tar emot hans gåva, vad gör det med mor som han tvingade sig på, vad gör det med honom och mig?

Det låter så enkelt att bli rik på en gång, aldrig nånsin behöva ta lån. Ingen skola lär ut hur man gör. Arv kan accepteras och slösas bort, kanske allt ska få gå till en god sak.

Kring midnatt är det nog. Han är inte värd all den tid som han får. Min far var en spermie, självlysande och förgylld, min pappa en gråstenens borg, en bakgrundsfärg kanske, en fåordig själ, kanske gör han sig dåligt på film, ingen skriver en sång om hans liv.

Här kommer psalmen om dig, kära pappa: Du gav mig ditt namn och ett hem, du älskade mig och min mor.
Amen.
...
MOA
Hon sover som ett barn, mitt barn, och jag blir kvar vid hennes sida. Vi kan värma hela byn med hennes sovande kropp.

Ett pixelvarv runt asociala medier, möter människorasen Selfie och katter som kan stava. Stänger av, först känslorna, sedan telefonen.

Nirvana är ett flygplansläge.

Djupt tacksam över livet, universum eller Gud, får jag feeling och noterar, nästan som en psalm:

Tänk, de vägar vi tar och saker vi gör för att finna lycka. Och så ligger den här tätt intill.
Amen.

39
MOA
Jag vaknar mitt i en dröm, du är kvar men på väg, jag ser ryggen när du hoppar, så suger det till, du faller och jag vaknar hjärtrusig, kallsvettig.

Huset sover men snarkar, det knakar i en gammal fog, genom otäta fönster sjunger stormen en bisats, på taket sitter trummisen och låter slagen regna.

Du varnade mig för huset och presenterade dina lösningar. Jag tackar Gud för min man som orkade vara sig själv och tacka nej å allas våra vägnar.

Vem är du nu, i mig? Jag är nog mera du och mindre jag än jag önskat. Samtidigt, i det moln som är småbarnsliv, med maror och vakor, ett evigt kretslopp av baciller och antikroppar, anar jag en akvarell framträda, bilden av den kvinna som är jag mitt i livet, rik av händer som rört mig och ord man har sagt, alla sånger mina öron fått höra nästan alldeles gratis.

Du är död, det är en sak, omsluten av evighetens oklara form. Du saknas ibland, olika av olika, och bara minnen håller dig kvar tills du bleknar för oss alla. Men du slipper åtminstone svensk november, globala iskalla, mörkbruna högervindar, återkommande deklarationsblanketter, regelbundna magsjukor, nya böcker om Lisbeth Salander trots att författaren är död och nasal reklamradio.

Men så tänker jag på allt du missar och blir alldeles matt. Arvid som lär sig sjunga We will, we will rock you (we we we we wok jo), Greta Thunbergs annorlunda gymnasietid, tulpaner nästa vår, Avicii för sin generation, en stråke, en sekund bara, på en cellosträng efter hundratusen övningstimmar.

Livet suger, det gör ont, vi förlorar fler vänner än vi vinner. Men för att suga är det synnerligen översvallande rikt.


40
ELSIE
Jag scrollar bland barnbarnsbilder på Instagram och försöker få åt mig andan av all längtan som de väcker. Bara någon med en tonårings obefintliga livserfarenhet utvecklar sociala medier som en plats där hela världen kan mötas och dela medmänsklig värme. Vi andra, den osynliga medelålders massa som levt och älskat och stridit hud mot hud, hade kunnat berätta för utvecklarna att en tupplur i snö avger mera värme.

Det är fyra timmar sedan de släppte mina händer, Tula och Barbie. Tillsammans valde vi färger till dockans stickade höstkollektion, en kjol och byxa i grått, en rosa vinterkofta med matchande snövit hatt. Morgondagens praktiska terapi har aldrig känts mer efterlängtad.

Hur kunde jag leva utan de här små liven? Och varför skulle det krävas en morfaders död för att jag på allvar skulle bli mormor? Min erfarenhet av barn, mina egna särskilt, är katastrofal. Men jag har lärt mig av det. Och jag gör aldrig, aldrig om mina misstag.

Hon är ett knivskarpt underverk med integritet, lilla stora Tula. När vi samtalade, Moa och jag, stod hon bredvid och lekte med sina saker. Hon sa litet men missade inget och betraktade mig på avstånd tills jag visat att jag förtjänade inträde till hennes sfär.

Att bli betraktad av ett barn är en ödmjukande, avklädande erfarenhet. Vill man möta dem på riktigt måste skalet av och ärligheten på. Det är meningslöst att öppna munnen utan att först ha öppnat öronen.

Vi fick tre minuter på tumanhand när Moa gick på toa och samtalade som jämlikar. Efteråt, när Moa återvände och förtrollningen bröts, skakade jag i hela kroppen. Moa tolkade det på sitt sätt, samlade snabbt ihop sina och Tulas saker och berättade för henne och mig att nu skulle mormor vila. Jag sa inte emot.

Det var i skarven det skedde, i avgrunden mellan två ögonblick. Först lade hon sin lilla hand på min och sa mormor med frågande tonläge. När jag i en virvelvind av mormorskänslor försiktigt lade min hand på hennes och undrade vad hon ville, frågade hon mig om jag visste vart morfar hade åkt.

41
EMBLA
På väg mot guld, på tåg, får Embla för sig att skrapa en lott. Full pott och hon hoppar av, tackar nej till sitt arv och åker hem. På vilket universum svarar Ny lott, inget teveskrap, men tack ändå och lycka till nästa gång.

Rälsen sjunger för resenären i tyst vagn trots tydliga regler emot. Utanför fönstren svänger lövträden sina sensommarmörkgröna grenar återhållsamt som i andnöd eller tyst strejk mot svårsmält luftförorening, för vad annat kan de göra?

Man skulle kunna tänka sig att resan mot advokatbyrån, i sig ett slags accepterande av gåvan, föregåtts av långa diskussioner. I bakgrunden potentiella samtalspartners, en mor, en far och en då pojkvän, nu före detta. Hon bjöd ut föräldrarna en afton och tog upp frågan innan förrätt i en enda mening: Jag tänker ge det en chans, i övrigt pratar vi om något annat.

Inombords hade det samtalats en del, om rätten till, om behovet av, om hur ett ja skulle påverka och ett nej. Man kan alltid tacka ja och ge dem vidare till dem som behöver det mest. Hans sista vilja borde väl respekteras. Och såna plattityder.

Just i det rummet dök även en Moa upp, bekant från ett enda sjukhusbesök, två telefonsamtal, några sms och som motpart i en pågående arvstvist. Eftersom ingen av dem i tid kom ihåg att resa ragg blev deras bekantskap via systerskap sann vänskap.

I ett djupare hörn av själen samtalas om vad som är viktigt på riktigt. Hur skalar man av sig egot och når till sig själv? Vem stirrar på mig i själens spegel? Paradoxalt nog kanske man är bäst rustad för de riktigt stora gåvorna när hela livet har levts klart, när man hyfsat väl känner sig själv och dessutom saknar kraft och drift att slösa bort den oväntade gåvan.

Embla delar tåg med många men är ensam om att hoppas på avsevärda förseningar, att resan tar den tid som krävs för att självkännedom och mognad ska öka lavinartat. På anteckningsblocket där alla kloka saker skulle ha skrivits ner är det tomt. Först när tågvärden berättar att de snart anländer till hennes destination skriver hon snabbt ner de enda vettiga saker hon förmår formulera, om rikedom att hoppas på, att vårda om den kommer.

Att känna och få kännas.
Att vara någons Någon.

42
HAMPUS
Det är i mörkret, när vintern kommer och tempen sjunker, som isen lägger sig där närmast hjärtat, strax under hud, strax innan sömn, en vanlig natt.

Pissmyror sticker, överger stacken, i sjok om hundra, sprider sig snabbt, dansar sig trötta under hud, en vanlig hud, en vanlig dag, vanliga jag.

Kan man vara en ibland deprimerad utan att bli Den Deprimerade?

Jag, som andra dagar, de flesta dagar, mår riktigt bra, sköter jobbet jag knappt uthärdar med bravur och ackuratess, delar intressen med vissa, passioner med få och tandkräm med en, hatar tanken på att vara En. Enda. Egenhet.

Du minns ju din far, sa min mor, just så, som endimensionell, en platt figur som delar rum med det väldiga sår som han åsamkade dig. Jag har också sådana rum, sa hon, men jag minns också alla hans överraskningar, picknickkorgar och levande ljus på nattliga hustak, jag minns hans ögon när han såg er och höll er den första tiden.

Jag vänder mig i sängen, igen och en gång till. Isen smälter sakta, jag tror att friktionen och rörelsen tar det mesta. Myrorna får kramp i de tunna benen och vi svimmar alla av utmattning, isbergen och småkrypen och alla tusen motstridiga och långt ifrån uniforma små egenheter som råkat forma det omöjliga som är jag.

43 Morfadren
ELSIE
Allt är redan sagt.
Jag ser det tomma blocket och pennan som Hampus lämnade på bordet i hopp om att väcka gammal slummer och minns hur det var när jag var ung och levde och skrev och älskade som en ung kvinna och bläcket flöt tunt, lätt och nonchalant. Så fanns också stunder som nu när mina ord - plötsligt överväldigade av blygsel och trängsel - tappade framtidstron och med bevekande stämma bad mig nöja mig med att läsa någons redan sagda.

Det berättades för mig, eller så läste jag, att någon lät bränna ner biblioteket i Alexandria, en halv miljon eller så textrullar i papyrus av odödliga klassiker uppenbart dödliga. Ett par tusen år senare väckte händelsen en djup sorg i mig, som om det var jag som misslyckats, som om det ålåg mig att vaka över den skatt som var det dittills skrivna ordet.

Jag reser mig och går ut ur rummet. I matsalen står pianot kvar efter gårdagens månadsgudstjänst. Kyrkans folk inspirerar mig, de är alltid hoppfulla med sin ständiga tro på framtid före och efter döden. Jag önskar att det vore jag, att även jag funnit Jesus eller han mig så att även jag kunde få besjunga pärleporten. Nå. Han vet var jag bor om han har vägarna förbi.

På pianot ligger ett bokstavspussel, lämpligt för barn och oss andra något långsamma. Plötsligt, inför 28 färgglada bokstäver och 88 svartvita tangenter, blir jag stående som i givakt. Insikten, chocken och den plötsliga vördnaden genomtränger hela min varelse som ett regn den törstande marken: Dessa bokstäver och tangenter utgör hela det mänskliga fundamentet. På dessa till synes enkla ting vilar varje språk och varje ton, det sjungna och det skrivna, och allt som någon ännu bara anat i en dröm.

En ny upprördhet kommer över mig och jag går tillbaka till mitt rum. Om allt redan är sagt så är själva livet över för Livet, varje kärlek och dröm är hopplös, de levandes såväl som de kommandes och ingens barn behöver längre överväldigas av glädje vid plötslig förståelse av modersljud eller fadersord.

Allt är sagt. Men inte idag. Och inte av mig.

44 Morfadren
TULA och MOA
Jag och du och ett köksbord delar mellis, gurkskivor och hjärtblod. Metoo har just vuxit upp, fått mens, eller skägg eller båda, flyttat hemifrån och börjat talats om med nostalgiska undertoner. Vi är bara tio år ifrån din tonårstid och jag är livrädd.

Du, just nu i fullständig balans efter god sömn och blodsocker i nivå, gnager på och intager en gurkskiva till medan du far iväg och tänker på någonting ofattbart stort för din ålder och (tänker jag sarkastiskt) ditt kön.

För trots alla upprop och en välgödd världsbrand lutar backen fortfarande uppåt för varelsen i centrum, typ jag, det täcka så kallade, fulsnygga så att säga, dokumenterat svagare väl, kvinnan, ett någonting som är ett nästan, som en ofullständig man.

Du berättar om förskolan, om en nemesis som varit dum men blivit snäll, och frågar sedan något om fåglar, var de ligger när de sover och vem som köper mat till dem när vår fågelholk är tom.

Jag? Jag skjuter paniken framför mig som en meter blötsnö.

Omgiven av bröder jag älskar och män som jag respekterar, manliga vänner som jag litar på till hundra, krävs ändå nästan ingenting för att marken under mina fötter ska släppa och med den, verkligheten. Ett par rubriker. Två minuter på Aktuellt. Skogen är för tät, träden är för många och för spretiga, för att en liten vandrare ska kunna ta sig igenom utan rivsår.

När jag gråter av dåligt tillbakahållen oro och en irriterande driven framtidsfantasi i mörkgrått, tittar du på mig, din mor, och äter vår sista gurkskiva, innan du torkar av dig på tröjan och formar fingrarna till ett hjärta som säger att du ju älskar mig.

Då bestämmer jag mig för att vi inte kan förlora. Vi är ju två, en tvetvinnad tråd, som syr ihop mitt och ditt till vårt och vår delade vånda till gemensam klädnad särskilt lämplig för snåriga skogar.

45 Morfadren
MOA
När en förälder dör öppnas ett skåp, i skåpet finns lådor, i lådorna rester, bitar av mig och dig, det söta och det salta, broar vi bränt, malkulor-doftande skyddsdräkter med revor och taffliga lagningar.

Och så, längst in för oss som haft tur, en och annan honungskaka.

Efter död, all död, plockar livet fram sin vågskål ur förrådet. Allt ska vägas, ord och frånvaro, skratt och lek, besvikelser och sommarlov. Och marorna.

Tyngst väger inlandsisen mellan en mor och en far som en gång tryckte och växte och mullrade bakom gipsskivorna i sovrummet intill mitt likt ett aldrig slumrande ursinne.

Ändå litar jag inte på den där vågskålen. Den du var för mig då, var du ju för mitt dåvarande jag. Hur ska mitt jag idag kunna avgöra dina dåvarande förtjänster och brister? Å andra sidan: rimligen i antal bestående skador, kanske i hur beständig färgen varit på mina inre tatueringar.

Jag hade väntat mig mer av din död.
Marken skälver inte längre under mina fötter.
Är det du eller jag som sviker?

Ateljén är välfylld. Utförsäljning och gratis cider kan ha den effekten. Jag sväljer mitt förakt, sätter en röd markering bredvid ett sålt verk och lyckas le mot någon som hade råd även igår, till fullt pris.

46 Morfadren
HAMPUS
På vägen går en man, jag tror att han sörjer. Bakom, som på led, stora, tunga tyska bilar, de väntar artigt på sin tur. Då förstår jag att jag drömmer. BMW väntar på ingen.

Kaffekvarnen morrar som om den haft bättre morgnar. Det är så vi kommunicerar, jag vidrör, den morrar, jag undrar varför men lämnas med smulor.

Om ett dygn är en ny dag. Den som överlever kan skatta sig lycklig, det gick ju bra igen, trots eller tack vare.

Hon, min bärande vägg, är hos sina föräldrar denna vecka. Hur jag klarade ensamhet innan tvåsamhet är en storartad fråga.

Kanske är mannen i drömmen min pappa, kanske är det jag. Han tar plats, låter inte ens tysken komma före honom, det tyder på pappa. Å andra sidan sörjer han.

Men sörjer jag verkligen? Jag grubblar, kämpar, hukar inför speglar och tror mig därmed undvika egenmöten, samtidigt som jag umgås flitigt med mig själv.

Öppnar munnen, intar mina byggstenar, piller och näringsämnen. Öppna igen, viskar Den Frånvarande. Tala ut, säg något till någon om något. Det är i tystnaden som allt växer till. Allt utom egenvärdet.

I morgontidningen intet nytt. Stora män (av sig själva så kallade) vill efterlämna spår. Riksrätt är också ett spår. Donald.
Stora människor efterlämnar arv. Greta.

47
HAMPUS och CORNELIA
Hon sover som om allt är gott, vårt klot är i balans, varje människa är respekterad och sedd, nästan som om den Gud hon tror på sitter på stolen bredvid sängen, håller hand, delar anda.

Mina nätter spenderas som regel i skyddsrum. Betraktad genom skottglugg är hennes frid outhärdlig. Ibland, i enstaka ögonblick, glömmer jag bort mig, sänker garden och flyter in i hennes sfär, delar själsro, andas ut.

Pendelrörelsen är utmattande. En natt klär jag av mig det rostfria stålet och berättar allt.
...
Han väcker mig med sina tårar, han som aldrig gråter. Det kommer i korta stötar, fragment av fragment, rännilar, sedan bäckar. Jag skyndar mig nära, täcker hans hud med min så att han inte alldeles ska rinna ut och torrläggas.

Det läggs inga pussel denna natt, därtill är bitarna för få och oformliga och natten för kort. Vi har varit här förut och vänt, i barndomen, mest hos pappan men även mamman. Verbala övergrepp i ett hem kan spränga ett barn i hundratusen bitar.

Denna gång stannar vi till, lyfter upp dem i ljuset, ett efter ett, och blåser dem till stjärnorna. När jag långt senare gråter är det av tacksamhet, förbluffad över visat förtroende.

Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa?

Om jag tittar dig djupt i ögonen, tvingar din blick kvar vid min, kan jag då få avlasta dig något litet av allt det där som dina ögon sett? Får jag nåden att återställa dina rum sådana de var när du en gång byggdes, så att du för ett ögonblick kan få se dig som jag ser dig, älskad, värd och värdig? Hel.

48
ELSIE
På väggen bakom pianot hänger ett hån. ”Bli den bästa du som du kan bli”. Någonstans i mig upprörs jag vid tanken på att ögon fuktats av rörelse då dessa korsstygn formades. Vi - lämlar på väg framåt och därför snart utför, den lydiga boskapen - behöver inga fler påminnelser om att vi inte duger som vi är.

Över korv Stroganoff och överkokta makaroner betraktar jag mina olycksbröder och systrar vid det runda bordet. Vi har alla haft drömmar, följt våra drifter, utövat talanger, hunsats eller hunsat, samlat pengar på hög eller sett dem smälta ögonblickligen som vårdrivor längs vår livsväg.

Hit tog den oss alla, vägarnas väg.

I väntan på förbättring äter allas våra bästa jag ljummen storköksmat under en tystnad som vi inte själva har valt.

Jag lämnar mat kvar på tallriken och halvtomt glas och går till mitt rum.

Alfreds bild hänger över min säng, Tulas står på sängbordet. Moa berättade häromdagen att han ibland går omkring och söker ”mormorn” i bestämd form, som om jag är den ende. Så fick jag då till slut bli någons ende.

Jag borstar mitt allt tunnare hår framför spegeln, sedan ångrar jag mig och rufsar till det igen.

Detta önskar jag dig, kära spegelbild: att du ska slippa tvånget på ständig förbättring och istället lär känna och acceptera dig sådan som du är, få vara dig själv, sann människa. Må korsstygnen gå varma.

49 MOA, ELSIE
Moa ringer, säger att hon har en fråga, något som måste sägas. Så kom då, fyll några annars tomma ögonblick, ladda dina vapen, jag tar moderstålet på.

Tula är med, betraktar först på håll, ritar en stund, sedan kommunicerar vi. Hon är skarp som solen genom försvagat ozonskikt. Personal kommer och går, hon underhåller oss alla. Och allt som Moa skulle ha sagt förblir osagt.

Kan du dansa Tula? Dansa för mormor så blir jag glad.

Nej, säger Moa såsom genom taggtråd och jag frågar varför och menar skärpan i rösten. Så hon berättar om sin barndom och en mor, i tredje person som om jag inte är med, nu såväl som då. Och kanske var och är det så. Och rimligen är det därför hon är här.

Mellan alla ord anas andra och jag väntar på ett Och eller Därför eller Men, men förvägras. Skuldkänslor förutsätter insikt, viss empati och ett levande samvete. Somligt saknas mig, minnen förvaras någonstans bortom min räckvidd, ett förvaringsutrymme utanför mig själv. Ändå gnager det.

Vi är Lego, säger hon till slut, liksom för sig själv och andas ut som man gör när man anlänt. När jag ber om uttydning målas bilden tydligare, tusen bitar dansk plast, stor potential till robust bygge om man bara vill och vågar drömma stort, fantisera något. Jag nickar som om jag förstår.

Jag har, säger hon till slut och tar min hand, en god man och två och ett halvt barn. Han tycker, vi undrar, familjen undrar, ska du inte flytta hem till oss?

Tusen frågor staplas som om Legobygget redan inletts, tusen hinder dyker upp, det ena mer självklart och logiskt än det andra. Genom allt, in i och ut ur dimman, letar sig en fråga framför andra, och jag kan endast få den sagd med möda:

Två och ett halvt. Barn?

Du ska bli mormor igen. Vill du vara mormor, nära och på riktigt?

50
MOA
I en dröm gjorde jag slag i saken, satte mig ner framför mor och far och frågade sådant jag alltid undrat över. Om förmågan att vara frånvarande närvarande, om skadebeteendet av självet och barnet, om rikedomens upplevda fattigdom, liv i ständig dödsskugga och om tiden som bara gick.

Från distans verkade vi samtala vänligt, dricka kaffe från kopp med litet öra och doppa hembakt bulle som på mormors tid. Sömlöst och självklart som bara i drömmar stängde vi våra munnar och utbytte insidor, samtänkte.

Jag först, en harang av mörkgrå minnen, i drömmen staplade på varandra likt korthus, åren då mor bodde inåt och far därute nånstans med dagliga, själlösa besök, aftnar som på tunt glas.

Sedan mor till mig: du måste förstå, med min bakgrund bakbunden, i vårt äktenskap isolerad, en del piller och klara vätskor, vulkanisk men oförlöst, göra bebisar var enkelt, göra barn krävde mer än jag hade.

Far, även i drömmen en leende, förlamande blöt filt. Kungar och despoter får arbeta sig nedåt för att nå fram, öppna och släppa in, annars blir samtalet alltid ett föredrag. Punkt ett, till mor: vi var så förälskade, kunde inte hålla oss ifrån varandra, så vad hände? Och till mig: Jag gjorde allt för er, har ni någonsin behövt sakna något?

Svar finns, kanske vid frågestund efter föredraget.

Men så vaknade jag av att Alfred petade mig i ansiktet med en våt hand, vatten eller kiss oklart, och sa Mellis och Nanan som i banan.

I det efterföljande morgonpysslet, då jag gör allt för mina barn som aldrig saknat något, misslyckas jag med att bryta en envis, LP-snurrande tanke: är jag jag på grund av dem eller tack vare?

@paintpoesi


Tvillingfågel
_____________________
Vi hade just skapat en himmel i köket,
över de vitbetsade takåsarna.
Kvistarna som fingrar i karlavagnens led.
Sedan rivit ner himmel på jorden igen
för skammen kan inte hålla det uppe
när det inuti är storm.
_____________________
När vi kom ut i det daggvåta gräset
låg den första fågeln livlös vid eken.
Den andra under vallmons blodröda skålar.
Som sträckte den sig ut
för att ge liv.
Men misslyckades.
_____________________
I en form så nära något vackert
som döden kan komma.
Den uppluckrade sammetsjorden.
Vingarna nära.
Som när tvillingar
söker varandras händer,
nyfödda och utelämnade.
_____________________
Det enda jag minns av ord
var dina.
De stegade in som soldater.
Raka, skräckinjagande.
Jag hade också en tvilling,
det är därför allt är så här.

Stål som blod
Under junimånens blodröda ansikte
skriker jag efter dig.
I det föraktfulla blekljus
som är november.

I julis darrande hetta
skriker jag
att jag vill bli född
och hållen
av dig.

Vill ha dig nära som ett febersjukt barn.
Tung mot din kropp,
som skulle vi smälta
in i varandra.
Men när du närmar dig
kvider mina revben och stålbeslag.
Jag som byggt dom för att kunna säga:
jag behöver dig inte.


Jag behöver inte dig

Lördagsmornar är värst.
Mina hemlighetsfulla celler
vet varför,
och dom brinner.
Men mer säger dom inte.

Jag behöver dig inte.
Jag skriker efter dig.

Smält stål
rinner inte lätt
som vatten.
Det rör sig tungt
som blod.

Räknar timmar
Tänk dig att du ska iscensätta ett liv med Cornflakes och äpplen, bilservice och våtservetter.
Att själva tillvaron är en skavd 3D-kopia.
Att det märks först när äpplet
krossas mot golvet.
Som porslin.

Tänk dig att ditt hjärta är ett kalhygge.
Täckt i kall mjölk.
Att de döda träden är vita.
Att du kan dra fingrarna över marken och skriva:
Jag saknar dig.
Men att det inte är nog.


Modersnåden
Hatade dig för att du tvingade mig bära honom
När du lämnade
Fastän i mig var jag ett barn
Fastän huden redan var för tunn
Kroppen för tunn
fast den växte när jag tittade på den
Fastän själva jorden hade tunnats ut under mig
Allt det du visste om mig
Vände du ditt ansikte från
Tog så modersnåden från
Lade ingenting till
Mamma

Det sagda, det osagda
Men så minns jag att jag födde dig.
Den där världen som öppnar sig genom
dina ögon klara.
Visar allting som nytt.

Hur ska jag kunna vara värdig,
med mina tappade ord,
med mina bortvända blickar,
med min snubbeltråd och gråten.
-Varför är du ledsen, mamma?

Han som frälstes
när du föddes
FINNS INTE MER.
Han du talar om
med varmast röst
stjärniga ögon,
ÄR EVIGT BORTA.

Det går inte att ljuga för ett barn.
Så det är bara att svara som det är.
Eller hålla käften.
Bära skulden över blanka ytor
av ångest
du tvingas stöta emot.
Oförklarade.
Och friheten när jag i alla fall försöker,
hoppas det ska ge dig något
som jag saknat.

Och så minns jag att jag födde dig.
På något sätt har jag förtjänat att vara din
och du min
men din alldeles egna.
Det ska jag minnas. Att jag födde dig.
Och jag lovar
imorgon
ska jag berätta
varför jag gråter.


...


Vi hade just skapat en himmel i köket,
över de vitbetsade takåsarna.
Kvistarna som fingrar i karlavagnens led.
Sedan rivit ner himmel på jorden igen
för skammen kan inte hålla det uppe
när det inuti är storm.

När vi kom ut i det daggvåta gräset
låg den första fågeln livlös vid eken.
Den andra under vallmons blodröda skålar.
Som sträckte den sig ut
för att ge liv.
Men misslyckades.

I en form så nära något vackert
som döden kan komma.
Den uppluckrade sammetsjorden.
Vingarna nära.
Som när tvillingar
söker varandras händer,
nyfödda och utelämnade.

Det enda jag minns av ord
var dina.
De stegade in som soldater.
Raka, skräckinjagande.
Jag hade också en tvilling,
det är därför allt är så här.