Morfadren (ett levande manus)

Går det att skriva en roman med Instagram-korta kapitel? Går det att blanda prosa och poesi? Jag och min dotter Therese, aka @paintpoesi, tänkte prova. Här kommer manuset att växa till och vem som helst får följa. Manus redigeras regelnbundet, kapitel kan flyttas, men så får det bli den här gången, med detta bokskrivarprojekt,

1
Dagen före min död fyller jag med dans.

Min begravning kan bli lyckad eller stel. Men kommer de att förstå?

På kvällen, på vandring, kommer regnet. Det läcker värme och medmänsklighet från öppen kyrka, psalm på svenska, opersonlig röst och akustisk gitarr.

Kyrkbänken är hård som slagen hud. Prästvigd ögonkontakt sökes, jag nekar en gång, två, och respekteras till slut. Tack.

Gör det ont att dö? Det gör ont att leva.
Det gör gott också. Så kanske.

Checklistan bockas av via mobil. Är vi många som planerat vår avfärd i Excel? I bakgrunden Lina Sandell. Åtminstone var det nog tanken.

Och det blev afton.

Mitt i natten ler hon mot mig. Hennes huvud vilar på min arm, en liten hand krafsar i mitt skägg. När hon till slut somnar vågar jag inte röra mig.

Detta mitt vackraste av minnen en natt som denna! Jag stirrar på det vita taket och undrar vem jag ska tacka.

Barn, kreativitet, kärlek. Allt annat är brus.

Och det blev morgon, den sista dagen.

Sms genom Wagnerskt ljudmoln: ”Nu.” Axelväskan, en sista blick bakåt. Lägenheten, båda plan, alla 204 kvadratmeter ekgolv, tackar för visad omsorg, för fester den fått delta i, all överjordisk musik den bjudits på och för att den redan nu vet vem som kommer efter.

Cellon som bär Tristan och Isolde är ljuvlig även genom den dörr som stängts. Kanske kan ungarna le när de kommer, le över att istället för död mötas av skönhet på repeat.

Adjö. På återhörande.

2
Ingen ringer galleriet innan öppning. Utom denna morgon och då är allt är förbi.

Hon kommer på sig själv med att stirra på ett gammalt osålt verk, Frukost på ödslig nejd 3, i plötslig förundran över att nummer 1 och 2 såldes och till vem, innan en tappad telefon når golvet och väcker henne.

Rummet är ett myllermuller, dämpade röster och känslor. Vänner som kallats dit, oklart hur och av vem. Försöker de trösta eller förklara?

Glaset på disken - frukost, Prosecco - frestas och håller med när hon tänker att hon vill bita det och svälja, faktiskt få känna något. Så kommer hon på att hon är rädd för smärta och ångrar sig.

En bror, han med alla känslorna på en och samma gång, håller om henne och säger tröstande Lilla vän, lilla vän, när det egentligen är han som gråter och behöver stöd. Hon avundas honom, vill också hoppa ner i samma lava, brinna en stund, känna och lida förutsättningslöst men stoppas effektivt av ett pärlband av inre praktikaliteter, problemlösningar och mentala checklistor, en egenskap hon hatar och, mitt i hans kram, reagerar på med vrede. Igen hoppas hon på bad i eld och på ett skyfall av svavel, igen sitter hon fast i den pragmatiska rundgång som avslutas med själv- och syskoninsikten ”Om inte hon, vem?”

Har hon drömt? Hon trycker försiktigt ner brodern på en vikstol framför två klumpar i betong med namnet ”Klumpar i betong” och drar sig som en blöt, stockholmsk decembervind bakåt genom galleriet mot personalutgången, flankerad av vänners bedömande blickar - eller är de en del av en konstinstallation hon glömt att hon arrangerat?

3
Bilfärden norrut går i grått som i dimma, han borde ha överlåtit ratten till en vän. Men han åker inte alldeles ensam. Med i bilen är en bok, med på färden, katastrof.

Gästparkeringen är den plats där extra syrgas intas för att klara den långa vandringen till grottan. Väl där måste det mesta ske på utandning.

Han går igenom färglösa rum, passerar tysta själar i alzheimerskt land och tänker, som han ofta gör, att om ni bara öppnar era munnar ska jag fylla dem med ord.

Elsie, säger en Lina, du har besök.
Mamma, säger en son, det är jag.

Kapitel åtta, säger han högt och läser om den hungrande Madame Bovary. I början, när han trodde sig tala till ett mörkt tomrum, valde han böcker utifrån fördomar och topplistor. Ett överraskande förrådsfynd väckte honom. När han sökte igenom hennes lådor fann han tonårens litteraturlistor i en handfull dagböcker. Mest omskakande var kopior av en omfattande, omtumlande välskriven brevväxling mellan hans mor, en älskare och en medsyster, ingen av dem namngivna.

Där, genom hennes passioner och fasor, förstod han att det till synes mörka rum som han matat med bagateller egentligen är ett svart hål - starkt och respektingivande, förbryllande men oerhört levande - som med våldsam kraft drar till sig och sväljer en efter en av det skrivna ordets jättar.

Han är den ende i familjen som kommer och, såvitt han förstår, den ende som vet var hon är. Därför är han den ende som kan förmedla Det. Det tar honom två kapitel att samla kraft och fem sekunder att berätta.

Hon ler och drar efter andan.

4
Han tänker på arvet och allt han nu kan göra och köpa, blossar girigt på cigarren och njuter av att få vara den patetiska, förutsägbara skiten som firar det som andra sörjer.

Visst finns det saker han ångrar, allt han hade tänkt säga men aldrig hann, den djupa sorgen över att aldrig få se faderns förvånade blick när hans förstfödde berättar hur intensivt han hatar honom. Och en krypande irritation över att den gamle inte får uppleva hur hans eget kött och blod på bästa sändningstid förslösar de pengar som det alltid ryktades om men som hans avkommor så oerhört sällan fick se.

Han lyfter sitt glas, ropar Skål och farväl till ingen särskild och dricker så hastigt att han får en hostattack.

Älskling?

Hon, hemma från jobbet nu, orolig nu, kramig och klängig nu och envist hävdande att hon är här för honom nu, så prata, han var ju ändå din far, att sörja är något helt naturligt.

Han säger det hon vill höra och hon gråter stilla. Han kramar henne, hon kysser honom, han följer hennes ledning, de älskar där i soffan, intensivt och passionerat, nästan som om de faktiskt tycker om varandra igen.

Efteråt viskar hon ord på temat Ömhet. Han säger att han känner detsamma, tänker En ny Porsche får det nog bli och ler när han inser att han just bevisat att en man visst kan göra två saker samtidigt.

5
Tuula. Medan du pratar och drar i täcket, sparkar av det och vänder dig upp-och-ner, går upp en stund och kommer tillbaka, dricker lite vatten och säger något om den lillebror du plötsligt hör och något oförklarligt jordskredsomtumlande intelligent om ett djur du såg idag, tänker jag i värmen vid din sida att någonting är fel. Du har en annan mamma någon annanstans, en som förtjänar dig, vars gener förklarar dig.

Men så minns jag att jag födde dig.

Du är ord på min penna, en evig och outtömlig källa. När jag stänger din dörr bakom mig och går ner till Aftonen vet jag att något måste ut, på papper eller skärm. I dina ögon ser jag framtid, ljus och glödande och fasansfullt skrämmande. Ska du hålla hela resan eller går det hål nånstans längs vägen?

Aldrig, viskar jag, aldrig ska jag lämna dig ensam. Och alltid, lägger jag till, alltid får du låna min hud för dina sår. Hund? säger du och vi skrattar så vi kiknar.

Pappa brukar sjunga för mig, mumlar du efter en stund, ett öga öppet, ett ben över min mage, ett annat uppe på väggen och tillägger: Jag vill inte att du ska sjunga, för då somnar jag.

När jag nästan sprängs av all kärlek verkar en sång undfly mig, min hud mot din råkar kanske avge den, för du somnar. Jag stirrar på dig. Din profil, din lilla näsa och din öppna mun, är överjordisk.

Det rycker i dig. Jag undrar om du drömmer om mig.

Morfar är borta, viskar jag. Bara till ditt sovande jag vågar jag berätta. Du älskar honom, han dig. Hur ska jag någonsin kunna säga dig som det är?

Trappan knarrar och knirkar när jag går nedåt och lillebror gnäller till. Förlåt, älskade make, jag försökte gå så tyst jag kunde. Kanske går det så här när man köper ett hus som har själ.

Jag häller upp lite vatten, sätter mig i soffan, låter filten göra sitt jobb och skriver åtta rader om min dotter.

6
Döden väntar på ingen och ingen på Döden, mumlar lillebror. Servitrisen som torkar av vårt bord lyfter trasan och hastar vidare.

Hjärtat alltså?
Hjärtat, storebror.
Men vem dör på en begravningsbyrå?

Jag känner mig febrig, svullen av gråt, utmattad. Och arg, på världen som vägrar sluta leva, på jorden som bara snurrar på. Vardagen, välsignad och helvetisk, håller mig stående och i ett stycke.

Jag kan öppna och stänga dem, fönstren till din död. Men det läcker på natten. Du pratar med mig i drömmen, långa monologer om det som varit och som är. Ibland får jag vara med, samtal så levande att vi måste ha haft dem nån gång fast jag inte minns. När jag vaknar och du är borta kan jag inte andas.

Två fåglar väckte mig i morse med sånger jag aldrig hört förut, som om de visste vad jag behövde.

Papper fram, snyter, torkar torrt och frågar Har någon berättat för mamma?
Handen upp från lillebror. Huvudskakning från storebror och oväntat ärlig reflektion: Jag tycker nästan lite synd om henne.
Jag svär, säger lillebror, hon var lättad.
På vilket jag svarar att nu hittar han på.

Och så inleds ett utbyte av meningsskiljaktigheter om Mamma, vårt sår, vår ständigt pågående konflikt, ett oväder som hovrar över cafébordet i en kvart. Inte ens våra alltför svaga Americanos och fabriksgjorda kakor med coola namn och överpriser lyckas skapa ett alternativt ämne för irritation eller öppna våra låsta positioner.

När vi sagt det som måstes säger jag det som undvikits.
- Planer för begravningen, någon?

7
Ett brev läses för mig medan jag tänker på en film, jag ser den framför mig och minns nästan titeln, den där skådisen var med, han med skeppet som sjönk, den där kända. Ljuden i rummet, ord jag känner igen men har svårt att sätta ord på, fladdrar förbi form- och färglösa från ett hål i ansikte inte långt ifrån mitt eget.

Utanför fönstret jagar en svala förbi. En övertygelse lägrar sig, stark och full med gladkänslor: om man ändå vore en fågel! När jag öppnar munnen och försöker förklara varför, för mig själv och svalan, undflyr de mig, orden som skulle göra det hela så självklart och enkelt. Den här gången var det nära, jag kan känna smaken av orden.

Det brinner i magen av irritation. Strax bakom skiner solen. Men så blåser det till och skuggorna lättar, blixtsnabbt och absolut.

Elsie, säger brevläserskan. Det är mitt namn, det är jag säker på. Hennes, kvinnans som sitter på en stol framför mig med blå såna där byxor och en vit vad det nu kallas, kan vara Petra. Eller Angelica.

Jag säger något om min farmor som känns relevant, nästan livsviktigt, hur goda vänner vi är, nästan som bästisar, och hur vansinnigt god den är, getosten som hon kärnar själv och som även hennes son älskar, han fyllde tolv när jag besökte dem på gården där de bor, det var igår tror jag.

Och på natten när alla sov, utom jag, gick hon upp och skrev, precis som jag. Tror jag. Eller vänta nu. Jag frågar henne för att bli säker. Stearinljuset fladdrar till när vi andas samma luft. Hon ser på mig med kärlek, nickar och skriver på mitt bröst: Du har det efter mig.

När jag försöker berätta tror hon mig inte, kvinnan med de blå byxorna, det syns så tydligt på henne och jag blir rasande. Hon lägger sin hand på min. Själv vill jag skrika att allt jag berättat är sant.

Elsie, säger hon och stryker med tre mjuka fingrar över min högra handflata. Begravningen efter din man Ingvar är på fredag klockan 16. Om du känner för att gå dit kan jag följa dig.

Bakom henne, på väggen mitt emot, går en fluga, jag följer den från blomma till blomma. En överväldigande sorg kommer över mig när jag ser hur många blommor den har kvar innan den kommit i mål.

8
Vi tror att han driver med oss och ändå är han död. Urnan på stubben i lunden vid vattnet är svart med guldfärgat lock och fullklottrad med vit text. Den är etthundra procent smaklös och ger sken av att vara ett fynd av det slag som en turist gör vid en basar i Kairo - en äkta kopia från urgammal nyrenoverad egyptisk gravkammare.

Även om texten på urnan är äkta är den inte den vackra psalm om himlen som titeln antyder. Med glasögon, en hel del tålamod och på nära håll kan man få avnjuta den evighetslånga låttexten till Stairway to heaven, skriven av Robert Plant när Led Zeppelin var som bäst.

Villan - det stora sommarhus där familjen och en handfull mycket nära vänner övervakar spridandet av askan - har genomlidit och överlevt en smärtsam evolution från tjugofem kvadrat kyffe utan el eller vatten. Även om pappa trivdes här som den fisk han ofta drog ur vattnet har min känsla alltid varit densamma: det är ett hus som ropar ut sin storhet med versaler men har svårt att dölja sin sanna natur som tanig tonåring i en första (lite för stora) kostym från Dressman.

Tuula har blommor i sitt hår.
Lillebror äter frukt ur medhavd skål.
Min man håller min kalla hand i sin.
Och jag? Jag gör det jag kan för att dölja vreden i mitt bröst.

Du har lämnat mig utan att be om lov.
Du gav sken av att leva för evigt men försvann i ett nafs.

Någon snuddar vid min lediga hand och jag rycker till. ”Mamma”, säger Tuula, och jag ser att hon känner av min inre storm. När jag böjer mig ner och kramar henne klappar hon med sin lilla hand på min rygg och viskar ”Du kan få leka med mina saker när vi kommer hem.”

Framför den björk där vi alla karvat in våra namn häller vi ut hälften av dig. Resten ska få simma bland gäddorna.

Tuula frågar om jag har en banan, lillebror har bajsat.
Vi går.

9
Visst tog du barnvagnen? säger min man, som om sunt förnuft och struktur är det självklaraste i världen när ens far just har begravts. Han lägger band på sig och slungar inga ord tillbaka när jag reagerar på det sätt och med de känslor som jag tycker att jag har rätt till, innan han med varsam hand styr tillbaka den vita Volvon och oss andra via en kontrollerad u-sväng.

Flankerad av tvåhundratusen granar som jag nu i teorin delvis äger reflekterar jag över en minnesstund som jag tror att pappa skulle ha gillat. Vi hans närmaste, ett tjog eller så, placerade våra tal i diverse bakfickor och samtalade istället runt fyra runda bord, lågmält och oredigerat, om vår gemensamma nämnare. Vi drack Java från hans monster till kaffemaskin och åt tårta som om allt var som det skulle. Varje hjärtligt skratt, och de var många, kändes för mig som ett skuldebrev, varje god smakbit som aska i min mun. Inälvsis smälter sakta.

Det står en okänd bil på gräsparkeringen framför huset när vi återvänder, tom och en aning oroande. Men så där, i skuggan bakom huset, anar jag barnvagnen, och för ett ögonblick släpper jag tanken på den blå Skodan.

Den låga solen, på väg ner i sjön, kastar två skuggor i min riktning när jag rundar huset för att greppa vagnen. Framför det träd där min fars aska vilar står två kvinnor, fyra fötter i hans ansikte, smutsiga skor på hans minne, och jag rodnar - av skam å deras vägnar och av djup vrede.

Sedan av plötslig, chockartad igenkänning.
Den ena ryggen, något med hållningen, känner jag som min egen.

Kvinna nummer två vänder sig om och säger Elsie, vi har besök. Med försiktiga steg, arm i arm, hjälper hon den andra kvinnan runt.

Mamma! Det är mitt inre som ropar, min mun täcks av mina händer och av lager på lager av obesvarade frågor. I en usel film om vårt gemensamma liv springer vi emot varandra leende i slow motion, softat motljus, i bakgrunden triumferande musik med för mycket reverb.

Jag är Lots hustru, en pelare av salt. Jag såg mig tillbaka fast jag inte fick, likstel, plötsligt sjuk, av längtan efter en tid och en plats som kallades barndomshem och en modersfamn när sådant emellanåt existerade.

Hennes ögon är desamma men ingen är hemma. Vi känner varandra, bundna av ett blod som har stelnat. Ser hon detsamma när hon ser på mig, ett intet, ett före detta?

Men så släpper hon mig med blicken och skiner upp. Bakom mig hör jag steg, små och snabba, drygt tre år gamla. Jag vill vända mig om för att ta emot henne men är rädd för att då förlora ögonblicket, det något trolska men besvärande.

Tula, säger mormor och ställer sig på knä. Utan att tveka det minsta springer min dotter förbi mig, rakt in i en famn som borde vara en okänds men som är hennes egen.

10
Vi dricker te ur Spisa ribb och äter kex som har gått ut. Runt ett bord en bit ifrån fördelas frukt som blivit över och uppdateringar om oss. Det bor ett hjärta av guld i Angelica. Hon lyssnar och processar lågmält, delar fakta med min man, knyter an till mina barn men släpper aldrig taget om min mor för en sekund.

Mor knaprar på ett kex, jag blåser på mitt te. Hon ser på mig emellanåt men tittar sedan bort. Hur tar man upp ett samtal som avbröts så abrupt, när tjugoåtta månader har gått? Hon blåser på sitt te, jag gnager på ett kex.

Det irriterar och fascinerar mig, gläder mig och stör, det band hon en gång skapade med Tula. Det borde inte vara så, det borde ha blåst bort, det borde finnas tusen skäl och tusen mil att gå. Och ändå var det mormors famn hon valde.

Jag tänker på min lillebror, på saker han har sagt, om sådant han har upptäckt & hört & sett & känt, om mor och hennes vardag, om böcker de har läst. Det känns som om han insett hur lite som gått in i mig men ändå har han fortsatt att ge.

Pojken är också fin, säger hon plötsligt. Jag lånar tålamod av maken och håller inne ord, om hur och vad och varför, om allt hon borde gjort, om tårarna jag gråtit och samtalen vi haft, de tysta i min hjärna, de nedskrivna i bläck.

Helt underbar, säger jag till slut.

På bordet bredvid koppen vilar hennes vänsterhand. Jag minns den från min barndom, jag minns den som igår, den hand jag aldrig släppte när högerhanden slog, när högerhanden rev mig och drog mig i mitt hår, för om jag aldrig släppte så släppte hennes skov av självförakt, av ångest och panik, och natten efter dagen fick bli lugn.

Hon tittar bort mot Tula och mumlar någonting men Tula hjälper lillebror med ord. Det heter inte dada det heter apelsin, det där är ingen Babblare, det är en mandarin.

Angelica ser på mamma och reser sig, som om något blivit sagt. Jag känner handen innan jag hör orden. Släpp mig inte, viskar mor. Kom hem till mig nån gång.

Det rycker i min hand men jag blir kvar.

11
”Vi träffas hemma hos pappa”, säger whatsapp-meddelandet i syskon-plus-pappa-gruppen. Min instinktiva reaktion är tvehövdad, båda spår handlar om ett slags beskydd av en man som inte längre behöver den.

I det första av trapphusets fem fönster - cirkelrunda, meterstora, halvmeterdjupa - sitter den katt som pappa felaktigt brukade kalla för sin. Hon stirrar på mig som om hon undrar om jag vet mer än hon, är han på långresa, har han blivit allergisk mot mig och är det därför som inte längre släpper in mig trots all skönsång jag bjudit på?

Tula frågade om sin morfar i morse och jag försökte förklara det oförklarliga. Hon lyssnade, tuggade klart sin äppelhalva innan hon hämtade sina solglasögon och dansade till Stevie Wonders Superstition som rullade i bakgrunden. Jag tolkade det som att hon tog det väl och bara behövde få skaka loss lite.

Ingen av mina bröder har kommit när jag anländer till våning fem men det är ok, det är jag som har nycklarna. Ett av två lås öppnas innan jag stelnar till. Det är omöjligt, ändå spelar någon klassisk musik i pappas lägenhet. Jag pendlar mellan instinkten att ringa polisen och springa för livet men sansar mig, sätter mig på katthåren i det runda fönstret och betraktar trafiken nedanför tills bröderna dyker upp och vi kan gå in tillsammans.

En lägenhet kan andas fritt och trivas i sitt eget tomrum, sjunga inbjudande sånger i G-dur och måla dig välkommen i varma jordfärger när du öppnar dörren och går in. I pappas behåller jag jackan på.

Våningen är enorm på alla sätt. Full takhöjd i första etage med inredning á la 1920-talets Art Deco. Innanför köket tar en spiraltrappa dig upp till andra etage, där sovrum och inbjudande läshörnor sätter tonen. I det stora vardagsrummet innanför hallen breder en vägg av fönster ut sig åt vänster. Där, vid ett långt bord på höga stolar, kan en stolt ägare plus entourage blicka ner över en underdånig stad, ett idealiskt och välanvänt styrelserum för överkompenserande medelålders pojkar.

Tystnaden efter tryck på stereons fjärrkontroll är lika omskakande som musiken var. Och så var vi bara tre.

Jag tror mig känna mina bröder ganska väl. Han som bläddrar bland den post han plockade upp innanför ytterdörren stirrar på de oöppnade räkningarna och grubblar över vad som är kvar av det arv han hoppas på men ännu de facto inte vet något om. Ynglingen framför fotoväggen med alla familjebilder räknar tyst till tio i ett försök att hålla tillbaka tårarna. Själv grubblar jag över hur jag ska säga det. Så jag säger det bara.

Jag träffade mamma igår.

12
Vi dryftar mamma medan storebror Ted förbereder lunchen. Jag återger fragment från gårdagen men avstår att dela hur naturligt hon gled tillbaka in i Tulas liv. Varför? Kanske är det bara för personligt, kanske ett hopplöst försök att hålla fast vid den distans som jag börjat trivas med men som riskeras om jag sätter ord på en oväntad mormorskram.

- Så ... ska ni träffas? Jag ignorerar Hampus fråga och får hjälp av Ted som byter spår. Han kommenterar kökets nyskick och att han aldrig sett pappa laga mat. Ingen av oss har bott här. Förutom de anonyma flickvänner jag sett passera, en handfull eller så, har pappa varit ensam i detta hav. Vad gör man med all yta?

Vi var alltid välkomna, han älskade barnen intensivt. Men jag undvek helst att utsätta ett hem med ett museums karaktär för det ostrukturerade rörelsemönster som är ett barns.

- Hur mycket vill man egentligen veta om sina föräldrar? Jag ställer frågan när Hampus knappar in lösenordet till pappas dator, Banan1234. YouTube, So you think you can dance, Melanie Moore.

- Dans, säger Hampus. Pappas mörka hemlighet. Ska jag kolla hans webbhistorik?

Jag mumlar Idiot och går till pappas bokmagra bokhylla. Grisham, en handfull svenska deckare, annars mest böcker inom hans fält. När han var ung började han på sin fars uppmaning att läsa till läkare men hoppade av och startade istället ett företag som tillverkar mediciner.

Mitt på mellersta hyllan, omringad av diverse engelsk facklitteratur, står tolv skinnband. Namn som Milton och Blake, Shakespeare och Edgar Allan Poe anas. Pappa var många saker men ingen storläsare. Klassisk engelsk poesi i exklusiv upplaga känns lika malplacerad som om den stått i IKEAs Billy bokhylla.

Saker måste tas på, annars kan de inte bedömas. Det blodröda kalvskinnsband där Shakespeares ord hushålls är mjukt och ljuvligt att hålla i, Poes marinblå likaså. Habegär är inget problem förrän rätt objekt dyker upp.

Först när även Miltons antracitgrå skatt tagit kontroll över mina händer anas det inramade svartvita fotot på väggen bakom. För varje borttagen bok blir det uppenbart att fotots storlek och form överensstämmer med hans oväntade poesiskatt.

Hörni, säger jag till mina bröder och nickar mot på de båda okända kvinnor som framträder i bokhyllans tomrum. Olusten ökar drastiskt när jag betraktar den unga kvinnan och inser hur lik pappa hon är.

13
I mitt hjärtas rum för godhet ljuder en sång: Jag mötte Tula, hon såg mig och allt är väl. Och lille Alfred med snorig näsa skrattade åt mitt håll, orädd och oskadad, oroad av intet.

Så minns jag en hud mot hud, min dotters hand mot min, snabbare hjärtslag men tunna stråk av kyla dit glädjen inte riktigt nådde. Vad är det jag har gjort henne? Eller är det så här vi brukar mötas?

Behovet att få dela det med någon känns plötsligt akut. Min rumskamrat Rakel, små fötter och stora öron, lyssnar artigt men stirrar på mig utan att hurra. Möjligen rör sig hennes mun något. På väggen bakom henne, tre foton, två på familjen, ett från ett klassrum. Varje barn bär ett instrument och Rakel skrattar med öppen mun. Hon var någon. Är hon nu något annat?

Under lunchen hör jag Mozarts Lacrimosa från kökets lilla radio. Wolfgang Amadeus fyller rummet med vemod och välljud trots långvarig, väldokumenterad död. Det ger mig en känsla av hopp.

Några av oss dricker kaffe och doppar Ballerinakex efter maten. Ibland högläser någon ur en bok, ibland spelas dansband. Aldrig spelas min Metallica. Allt är som det ska men inget känns hundra. Det är i samvaro med andra som jag anar oråd.

En ung man styr in Rakel i rummet, en annan styr in ett piano, den ene sätts framför det andra och jag blir orolig, plötsligt övertygad om att det planeras en kupp och man vill göra sig lustig över min vän. Från fönstret skiner solen mot pianot som om den är med på det hela.

Noter sätts fram och något vaknar, i Rakel och i rummet. Först spelar hon trevande och svagt men aldrig falskt, sedan starkare och med hela den bräckliga, nyss vilande kroppen.

Ett rus går igenom mig och jag blir lugn, lycklig. Mannen bredvid mig börjar sjunga, nästa bordskamrat Fatima blundar och dirigerar. Det är en vågrörelse som flyter genom rummet och fångar oss alla.

När allt är över rullas Rakel mot mitt bord, min Rakel, hon som lyssnar artigt men inte hurrar. Jag förstår att jag har varit med om något oerhört.

14
I den storm som är den här dagen, på detta kontor framför dessa tre advokater i kostymer till synes sydda direkt på kroppen av landets bästa skräddare, får min familj oväntad tillökning.

Födslar är en rörig tillställning. Vätskor och blodvite, hetsiga primalskrik och misslyckade försök att dämpa smärtan är regel snarare än undantag, förlossningsdepression efteråt är inte helt ovanligt. Det är en sådan dag.

”Till Embla Klara Birgisson, min dotter, efterlämnar jag ...”

Även utan de detaljer som sedan följde rubbades universum en smula. Skrek vi? Greppade vi de dyra kavajerna och skrynklade till deras neonfärgade slipsar? Samlades vi i grupp som syskon (minus den nyfödde Embla) och grät en smula? Inte vad jag minns.

Det jag minns är tystnaden efteråt, när allt var sagt och hälften hade glömts, när pappas skulder listats upp och den misstänkta förskingringen hade beskrivits i detalj av den besökande utredaren.

Jag kommer ihåg klumpen i magen som växte och växte när den stora lägenheten på Strandvägen - den jag avskydde men gärna hade delägt - snabbt och effektivt gled mig ur händerna.

Jag minns tydligt den avgrund som öppnade sig i ljuset av de försvunna pengarna och de röda siffrorna på teveskärmen bakom De Välklädda. Och mina bröders tårar. Fragment av ett samtal dyker också upp, frågor om vad vi vetat, tecken vi sett, samt våra ofullständiga men ärliga svar.

I sängen samma kväll, när jag blundar, ser jag framför mig de fläckar som våra vattenglas formade på det dyra bordet, billiga termosar med svagt kaffe och skålar med Dumlekola och Ahlgrens bilar, som om vi var barn och nu tänkte de vuxna hålla oss lugna med socker och koffein utan att tänka på menyns konsekvenser.

Och så minns jag att jag älskade en pappa på vägen in men hatade en far på trottoaren utanför.

15
Det drar, stilla och inombords, och jag ryser till, när en väninna utan förvarning kommer för mig. Noomi, död sedan länge, hängde sig i den lada som hennes otrogne man just hade byggt klart. När han fann henne lät han bränna ner hela skiten, ringde sedan polisen och betraktade - bedövad, tårlös - hur livet föll samman och förkolnades.

När Hampus knackar på och äntrar rummet med en blodtryckshöjande intensitet vet jag att något på ytan välbyggt just har börjat att brinna.

Han talar som ett vattenfall, jag lyckas fånga droppar. Pappa. Katastrof. Förskingring. Och något fragmentariskt om två kvinnor i gråskala, ett kött, en oäkting.

Hampus, älskade. När filtret är borta och han inte längre lyckas undertrycka det som riskerar att skada mig är det illa.

I den rush som intar rummet blir allting glasklart och jag känner igen mig själv. Borta, om än tillfälligt, är den grå dimman, filmjölkig och solkig. Det är chocken och de raserade skynkena som skingrat den, det dolda som jag så länge valt att undanhålla mina barn, för att deras kärlek till fadern inte ska förgöras av den mor som de ... avskyr? fruktar? förvirras av?

Vad blir det av ett barn när fadersfamnen hålls öppen på modersnådens bekostnad?

- Vi är bekanta, viskar jag och berättar om kvinnorna som min make älskade. Eller också drömmer jag. Allt jag känner är lukten av hans hår och hans hals, och de tårar som faller mot mitt bröst.

Barnrösterna från hallen utanför tvingar sig på. Andra dagar, vid andras besök, hade jag skyndat mig att stänga min dörr. Nu är min famn och mina händer upptagna med annat. Därför har jag inga murar uppe när besökarna kommer in i mitt rum, två små barn, två vuxna ungar, en äkta man och två kvinnor jag inte känner, en av dem arm i arm med min son, den andre skyndar sig fram och omfamnar Hampus och därför också mig.

16
Hon är ju trevlig, din mamma, säger min man medan han torkar av sig sin aftondusch. Strax innan gjorde även jag ett försök men min tvagning bet inte. Kanske blir det så när man bär sina erfarenheter som en rustning.

Jag tycker om min man och föredrar att behålla honom, så jag håller med. Jag lägger även till några reflektioner från dagen och fullbordar mästerverket med blank fernissa, ett leende och en kyss, ty det står skrivet nånstans (möjligen på nätet) att man aldrig ska lägga sig som ovänner.

En av de saker jag älskar mest med min man är hans förmåga att somna snabbt och ge mig efterlängtad egentid. Det vore skönt att skriva av sig men jag tvivlar att svärtan i bläcket räcker till.

Familjeåterföreningen idag var oundviklig. Om allas hjärtan i rummet hade anlänt vidöppna hade det kunnat bli episkt. Vägen till salighet kantas dock av slarviga hundägares bajspåsar. Eller något sådant.

En okomplicerad relation med mamma är att föredra. Efter några år av terapi kanske vi till och med skulle kunna finna tillbaka till varandra. Att då gå och skaffa sig en diagnos är oförlåtligt. Vem har rätt att vara arg på någon som pendlar mellan att älska dig och inte veta vem du är?

I min bokhylla, längst upp mellan Den store Gatsby och Tranströmers samlade verk, står en grå, tunn anteckningsbok. I en ruta på framsidan sammanfattas vad läsaren kan förvänta sig:

Moas samlade huvudvärk! Öppnas inte! Annars!
Trettonåriga poeter är bra på att känna, exempelvis en översvallande kärlek till utropstecknet.

Jag minns hur jag kände det när jag skrev, en lång sommarlovsdag i midnattssolens Norrland, att på håll kunna andas fritt och och betrakta mitt mörker, få skriva att det kröp i skinnet på mig när jag var hemma, att jag var rädd å mina småsyskons vägnar, hur förvirrande det var att ta emot mammas leende och kramar, att leka med barn från hembjudna familjer som skrattade och trivdes, när kolsvarta modersögon kunde vakna närsomhelst.

Mellan alla utropstecknen hittar jag mig själv, den person som jag var då, den jag trodde hade dött och begravts när jag blev vuxen.

Allt det där kände jag igen idag. Egentligen har jag nog bara lyckats dölja mig själv för mig själv.

17
HAMPUS
Vi tänder levande ljus som om sommaren redan är över, tar en oliv och en bit italiensk hårdost, lyfter våra finaste glas i kristall och skålar i glittrande, bubblande Ramlösa, som om det vore lördag och delfinal i melodifestivalen.

För ett år sedan, på dagen, serverades jag varm choklad och kanelbulle av en blyg flicka nyss hitflyttad från västkusten. Nu är det för henne jag får visa familjefilmerna i min tvåa.

Där är pappa.
Och där är jag.
Pappa igen.
Mamma i bakgrunden, ser du?

Du som alltid fryser, även denna sommardag, drar upp filten ännu högre och vilar ditt huvud mot min axel. Om ett år, om du är kvar, är jag rädd att jag kommer tycka att det är för varmt för min smak och flyttar mig till egen fåtölj. Idag ignorerar jag gladeligen vågorna av värme och tar din hand, den som luktar oliver och italiensk hårdost, och kysser den med min mun som bär samma doft.

Där är syrran, ser du flätorna?
Pappa. Alltså han pratar med alla.
Är det där du, Hampus? Alla fräknar.

Det finns ingenstans jag hellre är än just här. Det finns ingen jag hellre visar mina unga fräknar för än just dig. Vi delar detta bubbel eftersom du vet att jag hatar alkohol. En dag ska jag berätta för dig varför, om du blir kvar, även när du lär känna mig och de mina.

Inget av detta säger jag. Eller också hör du det ändå, för du viskar att här, vid min sida, känner du dig alldeles, alldeles trygg.

Jag är mållös. Du är ofattbar och alltigenom god. Din själ är hel, som om du flugit genom livet i en egen farkost väl vadderad, som om ingen har berättat för dig vad människor egentligen är gjorda av, som om mörkret som är allas inte riktigt har nått dig eller någon du älskar.

Och när du omfamnade min mor igår, jag och du och hon, henne som jag hållit för mig själv för att inte riskera att skrämma dig!

Pappa på stranden, vi ungar på en filt, mamma filmar. Vår blick på havet, hans på kvinnan en bit ifrån. Han säger något som havsbruset sväljer. När kvinnan som hastigast vänder sig mot kameran och ler skälver kamerahanden till.

Då ser jag vem det är, kvinnan på filten, kvinnan i lägenheten på fotot vi inte borde ha sett.

18
”Och Gud sa Varde ljus.
Men jag sa Jag är trött, låt det vara släckt.
Han lovade att vara tyst som en mus
Men det var för sent, jag var redan väckt.”

Varannan torsdag hyrs galleriet ut till föreningen Out-Spoken Word. En trästol utgör scen, en damhatt signalen, den som drabbas ska ställa sig på stolen och recitera något väl sagt, sitt eget eller andras.

”Jag är Döden, du är min,
Vänta, VÄNTA, sätt ner schackpjäsen din.”

Kvalitet eller kitsch - den som vågar ta sitt hjärta i handen och ställa sig upp, slunga nakna ord emot oss och ej veta om det bär, har för alltid min djupa beundran.

Vi tar en liten paus och lyfter våra glas, skålar för ordet och hyllar allas mod, beundrar konsten som omger oss och all vår skaparlust, denna obändiga och diffusa, eviga urkraft som ingen av oss fattar men alla har fått del av.

Vi delar erfarenheter och idéer, kreativa små juveler och förundras över hur den konst vi får se, de texter vi delat, alla har denna gudalika sida gemensamt: detta något har skapats ur intet.

När nästa hjälte för kvällen harklar sig och inte alls kan minnas idag det som satt som en smäck igår, kommer Hampus in i rummet. Han viskar orden till mig, kysser min kind, ger mig sin gåva och går.

Pappershögen i mitt knä, ombunden med siden, är ej tung men förlamande, inte stor men överväldigande.

Det finns saker jag bör göra, värdinnan har sin roll. Men jag kan inte.

Jag önskar att ljuset dämpas, önskar egen luft och eget rum, egentid med egendomen som tynger mitt knä.

Den generade får applåder och lyfter på sin hatt, som flyter runt och försöker finna hem. Själv lättar jag på sidenknuten. Det ligger pocketböcker överst och häften undertill, jag bläddrar i en sliten Sylvia Plath.

Ett gråmelerat häfte är en dagbok från 1987, den andra är blå från -92.
Kan alla gå nu, så får jag lära känna mor.


19
Från min trädgårdsstol under eken, i sällskap med termoskaffe och muffins, ser jag vädret skifta enligt svensk mall. I eftermiddag, efter sol mellan blågrå och snövita moln, väntas skurar. Luften är klar, själens rossliga sotlungor flämtar till, dammas ur och får mod och en känsla av djup harmoni fyller mig. Sverige och jag alltså.

Mitt emot min plats i skuggan står det vita hus där jag bor, jag och femtio andra halvtomma kärl, förvarare av ett alltmer förtvinande förflutet.

När solen letar sig igenom lövverket och jag blundar, surrar det insektsrikt innanför ögonen, fragmentariska minnesbilder av andra vita hus där andra kärl, onda andar av kött och blod, lägger ord och hand och skuld och förbannelser och sorger och en tung, kvävande kärlek på barnet i mig.

Jag hostar till.
Sot och småkryp flyger iväg.

På min barndoms piano, mellan tolv tomtar som klarade årstidens växlingar förvånansvärt väl, stod ett bländande vackert bröllopsfotografi av mor och far, solsken i blick, vit klänning, vita rosor, vit kostym och bländvita tänder.

De där människorna har jag inget minne av.

Fotografi saknas av den tyste, plikttrogne tjänsteman i grå kostym och det mörka moln i en kvinnas kropp som tillbringade de flesta timmar av dygnet på mors sida av dubbelsängen. Jag delar bådas DNA och hennes tungsinne.

Vi gjorde så gott vi kunde, min docka Ullis och jag, försökte få mor på gott humör under de tunga dagarna med lekar och sagor bredvid henne i sängen. Mor höll om mig, viskade att hon älskade mig och att jag aldrig någonsin skulle behöva flytta hemifrån. När jag samtidigt höll om Ullis och viskade detsamma till henne stretade hon och drog för att komma undan.

Och så hade hon maniska perioder av musicerande och kreativitet som var lika förvånande och omtumlande varje gång de kom. Jag och Ullis dansade till Bach och Beethoven. Tapeterna fylldes av poesi som hon hatade så fort de var färdigskrivna och som därför målades över innan pappa kom hem. Vi klippte ut bilder ur magasin och limmade kollage på väggar och tak.

Duggregnet på mina kinder väcker mig. Kanske är det Sverige som gråter över sina oskyddade barn.

20
Vi är en flyktig art från början, flyr från livmoder och barndomshem, gärna faderskapets börda, även moderskap ibland, lär oss väja när det blåser trots att motvinden ger rot.

Var är du? säger rörelsen i fickan som jag tror är från min man. Och där, ännu ett. Idag är det svårt, skulle jag ha textat om inte famnen vore full, jag kommer om en stund, ska bara fly ett ögonblick.

Efter kvällens poesi, inspirerande och stor, är det ändå först därute jag får ro. Händerna är varma av bortglömd modersmjölk.

Ifrån kyrkan mitt i stan hör jag Bachs Toccata i D-moll, jag går först förbi men ångrar mig. För att våga nalkas mamma kanske himlarna behövs.

Kyrkbänken är hård som slagen hud. Jag ryser till och tänker plötsligt på min far som om han är här och inte där, vid sidan om mig, inte borta, sakta gungande till organistens dans. Du saknas mig brutalt.

Så tänker jag på mamma på det där hemmet. Är det jag eller hon som har flytt?

Januari, säger första häftet när jag öppnar det försiktigt, inget prassel här på kyrkans sista bänk. Och så följer, som en dans, explosioner och fontäner, ibland lågmält, alltid knivskarpt, hundratusen pusselbitar av min mor. Inte mamma som jag minns henne eller våra evighetslånga gräl, jag ser kvinnan innan modern.

Vi stänger snart, viskar diakonen, du är välkommen tillbaka.
Jag rycker till, ber om ursäkt och flyr ut.

21.
Ett trauma är ett stavfel i ett annars utomordentligt praktverk över det svenska språket, det gör det lite svårt att avnjuta alla de svåra ord som man lyckats stava rätt när man vet att problemet kan dyka upp igen. Till slut är det nog bara att slänga skiten och börja om.

Bilden kommer för mig i bilen på väg till mamma. Släng skiten och börja om.

Tula frågade om hon fick följa med men jag nekade. Är det bara för vuxna? frågade hon och jag nickade medan barnet i mig skrek efter modersbröstet.

ICA-kassen med mammas bläckskatt har ersatts av en röd tygpåse från tidningen Skriva som delades ut på bokmässan det år när jag satsade allt på att bli utgiven och därför personligen lämnade ut personliga manus till alla svenska förlag som någonsin gett ut poesi.

Strax före stängning, med livshotande lågt blodsocker, hamnade jag och en macka av misstag framför en miljonsäljande författare, vars språk jag föraktar djupt. ”Jag skriver för att jag älskar att skriva, inte för att bli utgiven”, sa han och log från scenen när han introducerade sin nya bok.

Jag skriver för att jag älskar att skriva, morrar jag när jag parkerar bilen och går ur.

Gener är en källa till hopp. En tygkasse ädelstenar kan även sänka ens mod.

Varför är jag ens här? Det kändes som en bra idé natten efter kyrkbesöket, som något självklart och oundvikligt, nästan livsviktigt. Sömnen är en god sanerare av nattliga snilleblixtar.

Min bild av verkligheten, sann och levd, är inte den enda sanningen om den den kvinna som jag bara känner som min mor, oberäknelig, ofta våldsam, tyngd av en historia som jag inte vet någonting om, samtidigt tydligen briljant, om nu texterna är hennes.

Kanske är det därför jag är här, för att träffa någon som jag aldrig mött. Inte en mamma som jag i grunden alltid varit lite rädd för, utan en briljant kvinna vars talang jag delar. Släng skiten och börja om.

I trappan på vägen upp vacklar jag till när det slår mig vilket minfält jag är på väg in i. Om jag öppnar upp mitt skal för en ny version av denna kvinna, vad gör det med min barndoms trauman?

Och vem är jag utan dem?

22. Hampus.
Självförakt är en elak best, ett glödgat stål på glödande kol. Det delar hus med det sprudlande och glada, mina talanger och mitt mod, all passion och alla kärlekar, men har eget rum i ett obelyst hörn av mitt bröst.

Allt är jag, jag är allt, varje känsla är min egen, var och en är lika sann och lika stark.

När hen kommer utan förvarning är det svarta blindglas på, varje spegel är ett hot mot min balans. Om hår och tänder borstas blint, helst i mörker eller bortvänd, kan föraktet kontrolleras till en del. Möta blick är möta mig är möta hat och sjunka djupt.

Mitt i tandborstning på kvällen slår mig ord som Jesus sagt, och jag löser från en höft all världens krig. Älska nästan som dig själv. Rimligen därför: älska dig själv som din nästa. Rimligen därför: få bukt på självförakt = fred på jorden = problemet löst.

Glädjelöst tandkrämsskratt, spotta, skölj, undvik spegeln, gonatt.

Hon lägger sig efter mig som vanligt. Mötet med min rygg och en släckt lampa skrämmer henne inte.

”Vad tänker du på?”

Jag tänker: Älskade (LÅT MIG VARA!), min vårvind (PRATA INTE MED MIG!) du är bara god (RASERIET KOKAR), hur skulle du kunna förstå?

Jag säger: ingenting.

Hennes hand på ena axeln, som fördelar hennes ro, ger mig andningen tillbaka eftersom. Kanske världsproblemen kvarstår, trots vad Jesus ska ha sagt, men den dämpas, den där elden i min buk.

Du vet inte vad jag har gjort, vill jag säga och jag öppnar upp min mun, vad jag gjort emot min far och min familj. Munnen stängs och väl var väl det. Om självförakt är grundlös trots allt den får mig känna, så vill jag inte veta vad du tycker om mig då, om allt som har en grund får sippra fram.

23. Moder och barn
Hon sitter framför fönstret, stirrar ut som i en dröm. Hon är moder, självklart vuxen, jag är barn.

I ett annat universum, annan plats och annan tid, andra förutsättningar för relation, går jag lojt till hennes stol och kysser kind, säger hej, hur har du haft det, är det bra? Hur är maten, hur är kaffet, ser de till dig nu och då?

Och du muttrar något giftigt om ditt rum och om din säng, klagar högt på doktor si och syster så, hur hon snarkar, hon du bor med, fiser högljutt varje natt och får många fler besök än du. Och själv? Jodå, allt är bra, barnen växer, gubben också (ha!), inget särskilt att berätta sedan sist.

Är det många som får ha det just så där, mången moder många barn, inget särskilt att berätta sedan sist, inga spänningar av särskild art, inga hav att överbrygga innan start, bara vardag utan drama eller nerv?

Lätt förlamad och förvirrad, irriterad och småsur, är jag ögonblick ifrån att vända klack. Vad är meningen med möten som det här? Vi är enade av blod, fostervatten, navelsträng. Men än sen? Du har lämnat mig mentalt sen jag var tre.

Kvinnan i sängen intill stirrar på mig i tystnad. I fantasin klagar hon på mig, säger kloka saker som att jag åtminstone har mamma kvar, det har inte hon, och mammor växer inte på träd, vi morsor är inga änglar, saker blir fel ibland men då får man säga förlåt och gå vidare. Även mamma är en kvinna, även hon vill dansa loss emellanåt.

Du vet inget, vill jag skrika, om min mamma eller mig, ingenting om hur vi haft det mellan oss. Var fanns du och dina floskler i min barndom, när jag flöt i Döda havets salta värld?

Sedan tänker jag på barnen, lilla Alfred, stora Tula, som en gång kan stå och tänka just som jag, om hur meningslöst de är, alla möten som det här. Chocken är en blixt genom min kropp.

Påsen i min hand prasslar till och du rycker till, plötsligt väckt ifrån din slummer och din dröm. När du vänder dig och ser mig ser jag kärleken i dig, och vi rör oss mot varandra, navelsträngen fortsatt där.

Jag kan bara hoppas att om några år, när jag är du och Tula kommer, att den påse hon har med sig bär en skatt likt den jag bär.




24
De där, säger mamma. De där.

Ett möte mellan två människor är i grunden alltid någonting oerhört. Vi andas samma luft och delar för ett ögonblick av vårt parallella liv på jorden utrymme - ute, begränsat av himmel och jord, inne, av väggar och tak.

Kärleksparet delar hud, kyssar och lek i naken öppenhet, kollegor delar öppet kontorslandskap, alla formar något gemensamt tillsammans, olika för olika. När barnet, naturligt gränslös, möter fröken och skolplikt, slipas båda av båda så gott det går, tills blomstertiden kommer och bara medborgaren består.

Ingen bara är. I varje ögonblick är vi också de vi var då, när något skars av och annat lades till. Vi är i stunden det vi formades till av dem vi mötte då.

Där är vi nu, mamma och jag, i det gemensamma rummet, den delade luften och en mycket närvarande dåtid. När man inte är säker på målet är antalet vägval oändliga. Är jag här för försoning eller måste sårskorpan tvingas bort först?

Hon låter försiktigt ena handen vidröra anteckningsblocken i mitt knä, så nära min egen hud att jag rycker till. Hon har rätt, jag nickar och håller med. ”De där” är fantastiska, någonting alldeles extra. Jag har läst, mumlar jag. Jag hoppas att det är okej.

Hon betraktar böckerna och börjar berätta om en Tom från Göteborg som hon mötte på Naxos, blev blixtförälskad i och lämnad av samma sommar, hur orkanen som svepte runt i hennes själ dessa veckor ryckte upp hennes jag med rötterna men också slog upp dörrarna till Ordet.

Ord är bra, tala med mig, ville jag säga, prata om mig och inte om dig. Det är ett barnets klagan, relevant men inte riktigt sann. För hon lämnar mig inte ensam i ögonblicket.

Det är förstås omöjligt men medan hon talar, medan fingrarna formar bokstäver och ord, minnen och känslor, tycker jag mig känna dess värme nå genom alla papper och vidröra mitt knä. Och jag känner att jag vill vara med.

Så möts vi i rörelsen. Jag lyfter och öppnar upp min hand, nyss knuten och begränsad av vårt Då, och följer hennes, på vandringen på Naxos. När även jag tar ett dopp i azurblått vatten flätas våra händer plötsligt samman, en moders och ett barns.