I begynnelsen var Ordet.
Och på den vägen har det fortsatt.

Minnet av när jag för första gången satte ihop bokstäver till ord och kunde läsa något är glasklart. Det var en Kalle Anka-tidning, jag var 4 eller 5.

Även om jag älskat berättelser och goda formuleringar sedan tidig ålder, upptäckte jag kärleken till skrivandet först i 25-årsåldern. Under ett tiotal år skrev jag sedan sex manus varav fyra är utgivna.

​De tre första (Det sjätte sigillet, Skrivarens hemlighet och Blodsbunden) gavs ut på två olika förlag medan min fjärde, INRI, aldrig fick napp, så jag gav ut den själv.

Minnet av det där allra första samtalet när ett förlag meddelade att man ville ge ut mitt manus är livsförvandlande, något jag unnar varje Skrivare.

Mitt skrivande har alltid skett på fritiden. Under många år under barnens uppväxt skrev jag visserligen regelbundet men aldrig så fokuserat som jag gjort de första åren, kanske lite stukad av att drömmen som väckts om att få leva på mitt skrivande inte blev en verklighet.​

Men idéer fortsatte att komma.

Stolt & glad över andra-plats i tidningen Skrivas stora novelltävling. Läs novellen HÄR.

"En tanke växer i mig och jag tror på varje ord:
Ta mina saker, min försörjning och mitt bo.
Men rör inte Ordet, Boken, Texten.
Jag dör utan dess medicinmän och amasoner."
Jag är Fiona som dödar

JAG ÄR FIONA SOM DÖDAR

"Ett av de bästa manusen jag läst." Joanna Bergqvist, redaktör på Grim förlag.

​ Att skriva en bok är många gånger att lägga pussel med bitar som du själv skapar under tiden du skriver boken.

Idén som skulle bli Fiona växte ur ingenting.
Den första scenen, som beskriver en tjej i stora Converse på väg någonstans, har överlevt alla redigeringar och skrevs under en lunch på jobbet. Där och då visste jag inte ens vart hon skulle eller vem hon var. Ibland måste man bara tvinga historien framåt. Först när man skriver vet man vad man ska skriva - ibland inte förrän man HAR skrivit.

Idén var vag: Jag ville skriva en bok om hämnd och i viss mån även vad hämnd gör med den som utför den. Ett tag handlade den om barn till överlevande efter Förintelsen och deras föräldrars fortfarande levande förövare. Då det är aningen trångt på bokhyllorna bland böcker om nazism valde jag till slut en annan väg. Jag tänkte väl också att nazismen var ett passerat och utdött odjur - något enfaldigt, kan man tycka idag då hydran ännu en gång skjuter upp sitt fula huvud i Sverige.

​​Olika mål sattes upp (nästa bok ska vara ute när jag fyllt 45, nja vid 50) men nåddes aldrig. I slutet av 2016 var jag så oändligt trött på att aldrig komma i mål med Fiona, så jag tvingade ut berättelsen i offentligheten via något så enkelt som min Facebooksida.
Strax före jul publicerade jag det första tänkta kapitlet, sedan ett till. Efter vänliga kommentarer insåg jag att fler än jag gillade berättelsen och huvudpersonen. Nu måste jag helt enkelt samla ihop alla de brottstycken jag samlat på hög under flera år och skriva klart berättelsen en gång för alla.

1 mars 2017, efter extremt intensiva månader, satte jag punkt och skickade manuset till ett antal förlag. Efter 15-20 vänliga men i de flesta fall standardiserade "Nej tack" (de flesta ca 3 månader senare) gjorde jag research efter fler förlag och skickade ut till en handfull nya. Två veckor senare kontaktades jag av Grim förlag som gillade det och ville ge ut det.

Det tog några böcker men först med Fiona tycker jag att jag har hittat mitt språk. Just språket var också absolut prioritet i arbetet. Målsättningen var skyhög. Jag ville vara nöjd med varje stycke text innan jag släppte boken. Varje mening, tänkte jag, ska behandlas med samma respekt.
Respektfullt men absolut inte stramt. Jag älskar att leka med ord och formuleringar. Fiona är proppfull med ordgodis och mycket av detta utgår ifrån Fionas tankar.

Det ska bli oerhört kul att dela denna speciella personlighet med många andra. Berättelsen om Fiona finns sedan 2018-01-25 att köpa på Adlibris och Bokus, som tryckt bok och e-bok.